#9: Att välja glädje
Urk. Halsfluss. Tror jag i alla fall. Farsan lovade att ta en titt i gapet på mig senare ikväll för att se vad som är fel. Jag har först varit bortrest ett par veckor och sedan legat mer eller mindre däckad sen i måndags, så det har inte blivit speciellt mycket skrivet... Men nu jäklar gott folk! Bara jag orkar vara ambitiös nog att sitta framför bildskärmen så ska jag väl kunna plita ner något. :)
Jag såg i förra veckan en film av Kay Pollak. Det var dessvärre inte Så som i himlen eller någon annan av hans klassiker (fast det är förstås dumt av mig att jämföra filmen jag såg även med dessa, då jag inte sett dem och inte vet vilken kvalité de håller); utan en film som hette Att välja glädje som i sig hade formen av en utbildningsvideo. Den var helt enkelt en slarvigt hopklippt film som i sin helhet utgjordes av Kay själv där han stod och föreläste på ett ej specificerat arrangemang om sina egna idéer. Han har tydligen också släppt en bok med samma namn; Att välja glädje: En bok om att få ett bättre liv vars innehåll tidigare nämnda föreläsning baserar sig på.
Grundtanken är ganska enkel: "Det går att välja att vara lycklig. Det är egentligen samma gamla visa som så många har försökt trycka i oss så länge: Tänk positivt! Bara man försöker se det positiva i varje given situation så kommer du också att hitta något värt att glädjas över. På det sättet kommer du också att bli en lite lyckligare människa. Kay drar det till sin spets och menar att det a l l t i d går att hålla ilska, irritation och olycka ur sitt liv om man verkligen övar på att tänka på rätt sätt. Att när man ser en EMO på stan inte irritera sig på personens kläder, stil eller nonchalanta hållning utan istället se att det är en intressant människa genom vilken man kan lära sig något om sig själv om man bara tar sig tid att öppensinnat studera henne. Att när man (och detta är ett autentiskt exempel från filmen; ett scenario som Kay själv tog som exempel) står och bygger en friggebod nogsamt har mätt upp TRE meter, vare sig mer eller mindre, som sedan ska sågas. När man väl har kapat brädan och den ska sättas på plats så inser man att den blev två meter och nittionio cm (299cm) lång. Här kan man alltså VÄLJA om man vill bli förbannad och irriterad, låta det gå ut över arbetsglädjen och i förlängningen sitt humör i stort - eller välja att rycka på axlarna, tänka att man kanske kan använda den brädan till något annat senare och glatt ta upp en ny bräda och börja om. Ytterligare ett exempel var då han själv haft föreläsningar och sett något eller någon som stört honom. En person som gäspar eller ser skeptisk ut kan förstöra ett helt framträdande då denne verkar ointresserad och rubbar ens självförtroende. Men, som Kay själv påpekar, vad vet väl han om den personens nattsömn? Vad vet han om personens normala minspel, kanske är det bara så han eller hon ser ut då denne är intresserad? Han hade självklart då otaliga exempel på när personerna som hade verkat ointresserade efteråt hade kommit fram och berättat hur bra de tyckt att föreläsningen hade varit. Tanken är här "är det verkligen personen som gäspar som ska få bestämma hur du mår?" En intressant tanke, en intressant formulering.
Kay hävdar också att man i varje bedömning, eller kanske snarare "dömning", av en annan människa kan lära sig något av sig själv. Varje liten sak du ser och irriterar dig på i en annan människa visar på något man är rädd för hos sig själv, eller något du är rädd andra ska tro om dig själv. Om du ser en människa som du stör dig på - borde hon inte ha vett att inte färga håret i den där grälla röda färgen! - kan du alltid vända det inåt mot dig själv, lära dig något om dig själv, och se dina egna brister och rädslor.
Han har många poänger. Det ÄR bra att - ursäkta, JAG tycker att det är bra att - tänka positivt och försöka se goda saker i det som händer dig. Vår kapten på sjukvårdsskolan i lumpen kallade det för "Positivitism", att i varje given situation se att det finna något positivt; om inte något att lära sig så kanske lite fysisk träning, gemenskap med sina likaledes plågade kamrater eller kanske bara insikten i att du hädanefter mer kommer uppskatta din vanliga vardag. Det var något han lärde oss då vi kom till sjukvårdsskolan, något som ibland gjorde vår tillvaro där mer uthärdlig då befälen körde med oss. Man ska tänka positivt. Det hjälper dig genom många jobbiga stunder som annars kunde vara nedbrytande för ditt självförtroende och ditt humör.
Men.
Kay har en stor lucka i sitt resonemang. När man ser den där EMO:n på stan kan man förstås tänka att det är en intressant människa. Men. När man ser personens ärr på handlederna och inser att det kanske ÄR en person som mått väldigt dåligt i sitt liv - hur intressant är det då egentligen? Kan man verkligen se något positivt i det? "Tur att det inte är jag", eller vad? I fallet med brädan kan jag inte annat än hålla med, men när det kommer till föreläsningarna så lämnar han återigen ett hål. Tänk om personen verkligen inte ÄR intresserad, verkligen tycker att det är det tråkigaste han hört? Tänk om han kommer fram efter föreläsningen - eller ännu hellre i pausen - och säger just detta, föreslår att Kay ska pallra sig hem och sluta ta upp företagets dyrbara tid för att sedan avsluta med ett "Fy fan!", spotta honom i ansiktet och sedan vända sig och gå för att inte komma tillbaka. Vad tänker man då? "Ja, jäklar vilken intressant människa det DÄR var då!"? Skulle inte tro det.
Draget till sin spets kommer vi till den mobbing jag skrivit om tidigare. Vad tror ni den här tjejen tänker om sina fysiskt och numerärt överlägsna plågoandar? "Ja, HERREJÄVLAR vilka intressanta människor!!!"? Skulle. Inte. Tro. Det. (För er som av någon anledning inte har tid, ork, bandbredd, rätt program, tekniska kunskaper eller helt enkelt inte tror på hyperlänkar så är det den film från Friends: Mot mobbing! som lanserades och sändes i TV under 2005 och belönades med ett guldägg 2006 som handlar om en liten flicka som blir mobbad.) Den gången jag blev attackerad av tre killar på stan och kom hem blödande, är det då den tanken jag ska söka? Att det nog går att hitta något trevligt och positivt i den situationen också? Skulle jag under de år på låg- och mellanstadiet jag slogs gång på gång reflektera över vilken behållning jag hade av dessa givande dispyter med mina antagonister? Skulle inte tro det. Jag såg den här filmen tillsammans med en bekant, Erik, som just gått ut psykologutbildningen och nu är inne på sitt praktikår. Vi diskuterade Kays idéer, och han tyckte att det var lite märkligt att förorda ett förhållningssätt som helt undertrycker alla andra känslor än glädje och lycka. Vi är trots allt alla födda med ett helt register av känslor som man faktiskt inte mår bra av att förneka. Det anses i alla fall inom psykologin ligga inom samma kategori som den förträngning ett barn som utsatts för våldtäckt gör, vilket allmänt vedertaget inte är bra för en. Han kom också med en smått komisk iakttagelse om idén att man i varje dömande tanke om sina medmänniskor egentligen försöker säga något till sig själv, anmärker på sina egna brister. "Även om jag inte tycker speciellt mycket om de pedofiler som våldtar barn så tror jag inte att det betyder att jag själv är sugen på att själv gå och antasta småbarn." Heh. Skulle inte tro det.
Kay Pollak och många andra läs-min-bok-och-bli-en-toklycklig-människa-författare har säkert sina poänger. En tanke kan vara att man om man försöker tänka positivt så kanske man har mer ork och ett bättre utgångsläge för att i sämre tider ta tag i riktigt svåra och jobbiga saker. Men är man i en svår situation så är det kanske inte alltid möjligt, eller ens lämpligt att göra på det sättet. Blir man inte förbannad på och reagerar över de nynazister som går runt på stan och kängar ner stackars mörkplastade sopkorgar så kommer de att rekrytera fler till sin slätrakade skara, till slut kanske ett helt Tyskland. Då är det lite sent att komma på att det kanske var en bra idé att bita ifrån lite medan tid var. Att förneka sina spontana känslor är att undertrycka sin personlighet. Jag vet att jag själv ofta och gärna förordar den rationalitet jag besitter, gillar och är stolt över - men jag blir faktiskt arg. Det är skrikandet och kastandet av dyra saker jag inte riktigt tror på. En annan grupp människor man kanske ska passa sig för att uppmana att tänka positivt är alla de tusentals svenskar om på grund av sin kemiska serotoninbrist lider av en depression man kanske aldrig kommer att bli fri. Då är det helt enkelt inte så lätt.
Jag tror att det är bra att tänka positivt. Jag tror dock inte att det är lösningen på alla problem.
/Corundum
Den 5:e september 2007, kl 14:30
Jag såg i förra veckan en film av Kay Pollak. Det var dessvärre inte Så som i himlen eller någon annan av hans klassiker (fast det är förstås dumt av mig att jämföra filmen jag såg även med dessa, då jag inte sett dem och inte vet vilken kvalité de håller); utan en film som hette Att välja glädje som i sig hade formen av en utbildningsvideo. Den var helt enkelt en slarvigt hopklippt film som i sin helhet utgjordes av Kay själv där han stod och föreläste på ett ej specificerat arrangemang om sina egna idéer. Han har tydligen också släppt en bok med samma namn; Att välja glädje: En bok om att få ett bättre liv vars innehåll tidigare nämnda föreläsning baserar sig på.
Grundtanken är ganska enkel: "Det går att välja att vara lycklig. Det är egentligen samma gamla visa som så många har försökt trycka i oss så länge: Tänk positivt! Bara man försöker se det positiva i varje given situation så kommer du också att hitta något värt att glädjas över. På det sättet kommer du också att bli en lite lyckligare människa. Kay drar det till sin spets och menar att det a l l t i d går att hålla ilska, irritation och olycka ur sitt liv om man verkligen övar på att tänka på rätt sätt. Att när man ser en EMO på stan inte irritera sig på personens kläder, stil eller nonchalanta hållning utan istället se att det är en intressant människa genom vilken man kan lära sig något om sig själv om man bara tar sig tid att öppensinnat studera henne. Att när man (och detta är ett autentiskt exempel från filmen; ett scenario som Kay själv tog som exempel) står och bygger en friggebod nogsamt har mätt upp TRE meter, vare sig mer eller mindre, som sedan ska sågas. När man väl har kapat brädan och den ska sättas på plats så inser man att den blev två meter och nittionio cm (299cm) lång. Här kan man alltså VÄLJA om man vill bli förbannad och irriterad, låta det gå ut över arbetsglädjen och i förlängningen sitt humör i stort - eller välja att rycka på axlarna, tänka att man kanske kan använda den brädan till något annat senare och glatt ta upp en ny bräda och börja om. Ytterligare ett exempel var då han själv haft föreläsningar och sett något eller någon som stört honom. En person som gäspar eller ser skeptisk ut kan förstöra ett helt framträdande då denne verkar ointresserad och rubbar ens självförtroende. Men, som Kay själv påpekar, vad vet väl han om den personens nattsömn? Vad vet han om personens normala minspel, kanske är det bara så han eller hon ser ut då denne är intresserad? Han hade självklart då otaliga exempel på när personerna som hade verkat ointresserade efteråt hade kommit fram och berättat hur bra de tyckt att föreläsningen hade varit. Tanken är här "är det verkligen personen som gäspar som ska få bestämma hur du mår?" En intressant tanke, en intressant formulering.
Kay hävdar också att man i varje bedömning, eller kanske snarare "dömning", av en annan människa kan lära sig något av sig själv. Varje liten sak du ser och irriterar dig på i en annan människa visar på något man är rädd för hos sig själv, eller något du är rädd andra ska tro om dig själv. Om du ser en människa som du stör dig på - borde hon inte ha vett att inte färga håret i den där grälla röda färgen! - kan du alltid vända det inåt mot dig själv, lära dig något om dig själv, och se dina egna brister och rädslor.
Han har många poänger. Det ÄR bra att - ursäkta, JAG tycker att det är bra att - tänka positivt och försöka se goda saker i det som händer dig. Vår kapten på sjukvårdsskolan i lumpen kallade det för "Positivitism", att i varje given situation se att det finna något positivt; om inte något att lära sig så kanske lite fysisk träning, gemenskap med sina likaledes plågade kamrater eller kanske bara insikten i att du hädanefter mer kommer uppskatta din vanliga vardag. Det var något han lärde oss då vi kom till sjukvårdsskolan, något som ibland gjorde vår tillvaro där mer uthärdlig då befälen körde med oss. Man ska tänka positivt. Det hjälper dig genom många jobbiga stunder som annars kunde vara nedbrytande för ditt självförtroende och ditt humör.
Men.
Kay har en stor lucka i sitt resonemang. När man ser den där EMO:n på stan kan man förstås tänka att det är en intressant människa. Men. När man ser personens ärr på handlederna och inser att det kanske ÄR en person som mått väldigt dåligt i sitt liv - hur intressant är det då egentligen? Kan man verkligen se något positivt i det? "Tur att det inte är jag", eller vad? I fallet med brädan kan jag inte annat än hålla med, men när det kommer till föreläsningarna så lämnar han återigen ett hål. Tänk om personen verkligen inte ÄR intresserad, verkligen tycker att det är det tråkigaste han hört? Tänk om han kommer fram efter föreläsningen - eller ännu hellre i pausen - och säger just detta, föreslår att Kay ska pallra sig hem och sluta ta upp företagets dyrbara tid för att sedan avsluta med ett "Fy fan!", spotta honom i ansiktet och sedan vända sig och gå för att inte komma tillbaka. Vad tänker man då? "Ja, jäklar vilken intressant människa det DÄR var då!"? Skulle inte tro det.
Draget till sin spets kommer vi till den mobbing jag skrivit om tidigare. Vad tror ni den här tjejen tänker om sina fysiskt och numerärt överlägsna plågoandar? "Ja, HERREJÄVLAR vilka intressanta människor!!!"? Skulle. Inte. Tro. Det. (För er som av någon anledning inte har tid, ork, bandbredd, rätt program, tekniska kunskaper eller helt enkelt inte tror på hyperlänkar så är det den film från Friends: Mot mobbing! som lanserades och sändes i TV under 2005 och belönades med ett guldägg 2006 som handlar om en liten flicka som blir mobbad.) Den gången jag blev attackerad av tre killar på stan och kom hem blödande, är det då den tanken jag ska söka? Att det nog går att hitta något trevligt och positivt i den situationen också? Skulle jag under de år på låg- och mellanstadiet jag slogs gång på gång reflektera över vilken behållning jag hade av dessa givande dispyter med mina antagonister? Skulle inte tro det. Jag såg den här filmen tillsammans med en bekant, Erik, som just gått ut psykologutbildningen och nu är inne på sitt praktikår. Vi diskuterade Kays idéer, och han tyckte att det var lite märkligt att förorda ett förhållningssätt som helt undertrycker alla andra känslor än glädje och lycka. Vi är trots allt alla födda med ett helt register av känslor som man faktiskt inte mår bra av att förneka. Det anses i alla fall inom psykologin ligga inom samma kategori som den förträngning ett barn som utsatts för våldtäckt gör, vilket allmänt vedertaget inte är bra för en. Han kom också med en smått komisk iakttagelse om idén att man i varje dömande tanke om sina medmänniskor egentligen försöker säga något till sig själv, anmärker på sina egna brister. "Även om jag inte tycker speciellt mycket om de pedofiler som våldtar barn så tror jag inte att det betyder att jag själv är sugen på att själv gå och antasta småbarn." Heh. Skulle inte tro det.
Kay Pollak och många andra läs-min-bok-och-bli-en-toklycklig-människa-författare har säkert sina poänger. En tanke kan vara att man om man försöker tänka positivt så kanske man har mer ork och ett bättre utgångsläge för att i sämre tider ta tag i riktigt svåra och jobbiga saker. Men är man i en svår situation så är det kanske inte alltid möjligt, eller ens lämpligt att göra på det sättet. Blir man inte förbannad på och reagerar över de nynazister som går runt på stan och kängar ner stackars mörkplastade sopkorgar så kommer de att rekrytera fler till sin slätrakade skara, till slut kanske ett helt Tyskland. Då är det lite sent att komma på att det kanske var en bra idé att bita ifrån lite medan tid var. Att förneka sina spontana känslor är att undertrycka sin personlighet. Jag vet att jag själv ofta och gärna förordar den rationalitet jag besitter, gillar och är stolt över - men jag blir faktiskt arg. Det är skrikandet och kastandet av dyra saker jag inte riktigt tror på. En annan grupp människor man kanske ska passa sig för att uppmana att tänka positivt är alla de tusentals svenskar om på grund av sin kemiska serotoninbrist lider av en depression man kanske aldrig kommer att bli fri. Då är det helt enkelt inte så lätt.
Jag tror att det är bra att tänka positivt. Jag tror dock inte att det är lösningen på alla problem.
Kay Pollak, så lycklig att man bara vill vända sig bort.
/Corundum
Den 5:e september 2007, kl 14:30
