#8: Rädsla.
Jag menar det som en allvarligt ställd fråga:
Ett par saker om den förra texten bara. Först och främst - nej, jag tycker inte att jag var tuff, häftig och cool. Jag bara var. Det var vardag. Det var som det var. Saker och ting trappades så sakteliga ner. Jag vann sannerligen inte varje slagsmål jag hamnade i, men tillräckligt många för att till slut få vara ifred. Det fanns såklart alltid någon som skulle sticka upp, någon som inte trodde att jag menade allvar förrän de hade försökt själv. Jag minns speciellt ett tillfälle som än idag då jag tänker tillbaka får mig att skämmas så att det svider i hela kroppen. Allvarligt talat så vet jag inte om jag gör rätt i att berätta det här; men snälla - döm mig inte så hårt. Jag förtjänar inte något större medlidande, men jag ber om det ändå. Det var en liten, liten kille som gick i sjuan då jag gick i nian. Han var en sådan som man såg på och log lite från början just för att han var så klen och finlemmad. Men ingen log speciellt länge då man märkte hur hårt han gick åt sin omgivning med sin överdrivet kaxiga attityd. Det kan mycket väl varit så att han på det sättet försökte att kompensera sina fysiska brister. En dag så begick han till slut dumheten att ställa sig i vägen för mig, antagligen för att bevisa för sina vänner och alla andra att han tordes. Det hade då gått en avsevärd tid sen mitt senaste gruff och jag hade trott att det hela var över. Då han - bokstavligt - gick i vägen för mig i korridoren så kände jag bara hopplöshet. Skulle jag vara tvungen? Så jag gav honom en enda chans, den chans jag inte gett någon annan; sa bara åt honom att flytta på sig. Det gjorde han inte. Jag ville, ville verkligen inte göra illa honom. Så jag gick bara rakt fram, svepte honom åt sidan med armen med enda syfte att flytta på honom. Oturligt nog så föll han baklänges rätt på ett dörrhandtag så att han fullständigt tappade luften och föll ihop - förstås fullständigt oskadd, men antagligen ordentligt mörbultad. Jag ville verkligen bara vända mig om och be om ursäkt eller göra vadsomhelst för att gottgöra knatten jag hade gjort illa. Men då skulle det kanske börja om, då skulle jag ha visat svaghet. Så jag stålsatte mig och gick vidare.
...du ser, jag kan inte ens förmå mig att hjälpa någon annan
det här är be your own star-show
det här är bit ihop och sparka
och ge precis vad du behöver och ta vad du kan få...
Han kom igen, ungefär en vecka senare. Jag bad honom ännu en gång, den här gången med en känsla av desperation, att flytta på sig. Förstod han inte att jag menade allvar? Jag frågade precis det - "förstår du inte att jag menar allvar?!?"- nu ursinnig; inte på honom utan på att jag kände mig tvungen att göra illa honom trots att jag inget hellre ville än att låta bli.
Här. Här kunde jag ha låtit bli. Här kunde jag verkligen för första gången ha försökt söka någon annan lösning. Killen var 13år, alltså tre år yngre och säkert 30kg lättare, han hade säkerligen inte gått fem år i judo som jag, han hade sannerligen ingen aning om vad han gjorde. Men jag gjorde det inte. Jag tog den enkla vägen. Igen.
Jag tog ett enkelt judogrepp och kastade honom så försiktigt man nu kan när man slänger en kille i ett marmorgolv, tog ett nytt judogrepp och bröt hans arm bakåt tills han kvidande lovade att låta mig vara ifred i fortsättningen. Det var inte med högburet huvud jag gick hem den dagen.
Så hade det hela något gott med sig? Alla slagsmål, alla fysiska nederlag, all fysisk smärta? Antagligen. Ni märker att jag markerar den kroppsliga smärtan. Vinsten ligger kanske där. Jag tror att jag tog död på min sista rädsla någonstans under de där åren. Det finns mycket man kan vara rädd för. Spindlar, ormar, allmänt stora och farliga djur, mörker, döden, att bli våldtagen, att bli rånad, att bli överfallen och just att åka på stryk. När man har blivit slagen tillräckligt många gånger utan att bli allvarligt skadad så är man inte rädd för det sistnämnda längre. Man tappar inte respekten för det; är fortfarande försiktig så att man inte ska få det där enda, förödande slaget mot huvudet som för alltid skulle kunna invalidisera en - men man är inte rädd längre. Man vet empiriskt att det för det allra mesta går bra. Hittills har det gått bra. Sår läker. Det som inte läker är skräcken, paniken, oron, ängslan. Det är så många, alldeles för många, som om än inte totalt snärjda ändå lider av sin egen ängslan. Det var ett program på P3 för något år sedan som handlade om "rädsla". De bad folk att ringa in och berätta om deras rädslor. Jag ringde in och fick faktiskt några minuter i rampljuset då jag var den enda som uttryckte känslan av att inte vara rädd för någonting. Det verkade vara ovanligt. Min förklaring var för lång för att rymmas i ett inlägg i ett radioprogram, men mitt argument för att följa mitt exempel var, och är, enkelt. Om man inte är rädd så slipper man lida i onödan. Otäcka saker händer, vare sig man vill eller inte. Men om man inte är rädd för den så slipper man i alla fall lida i förskott, i onödan. Går man omkring och ständigt är rädd för att bli överfallen så lider man nog över en livstid sett mer än om man vandrat omkring obekymrat fram till den dag man väl blev överfallen. Lyckas man dessutom efteråt att behålla sitt lugn och sin tro på att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe så lever man nog ett relativt lätt och avslappnat liv. Jag är inte rädd för något. Egentligen är det enkelt när man ställer upp det:
* Spindlar, ormar, björnar osv. - antingen är de helt ofarliga eller kommer inte nära en människa som inte stör dem.
* Mörker - rädslan försvann då jag var tio. Kan förklara någon gång, men klistrar ni ihop en skyndsam hemfärd, mörka genvägar på skogsvägar, Terror at Elm Street och en överentusiastisk schäfervalp så får ni kanske en bild av hur en väl fungerande chockterapi kan se ut.
* Våldtäkt - inte så troligt då man är kille. Då jag dessutom tränat judo i nästan åtta år så tvivlar jag start på att någon som inte gjort detsamma skulle få mig på rygg. De enda som lyckats har antingen haft svart bälte eller glittrande blå ögon.
* Överfall - jag har som sagt fått stryk förr. Man försöker slå tillbaka, men går inte det så kan man springa. Eller krypa ihop, skydda huvudet och veta att det nog kommer att gå bra.
* Rån - vet inte. Har inte hänt, kommer inte att hända. Jag tror på turen.
* Döden - inte aktuellt. Jag är odödlig. Försök inte påstå annat. Då skulle jag ju kanske vara tvungen att oroa mig.
En mikrovågsugnen är inte det enda sättet att förenkla sitt liv.
/Corundum
Torsdag den 16/8 -07, kl 13:35
Är det konstigt att det är många saker som skrämmer mig
men inget jag är rädd för?
men inget jag är rädd för?
Ett par saker om den förra texten bara. Först och främst - nej, jag tycker inte att jag var tuff, häftig och cool. Jag bara var. Det var vardag. Det var som det var. Saker och ting trappades så sakteliga ner. Jag vann sannerligen inte varje slagsmål jag hamnade i, men tillräckligt många för att till slut få vara ifred. Det fanns såklart alltid någon som skulle sticka upp, någon som inte trodde att jag menade allvar förrän de hade försökt själv. Jag minns speciellt ett tillfälle som än idag då jag tänker tillbaka får mig att skämmas så att det svider i hela kroppen. Allvarligt talat så vet jag inte om jag gör rätt i att berätta det här; men snälla - döm mig inte så hårt. Jag förtjänar inte något större medlidande, men jag ber om det ändå. Det var en liten, liten kille som gick i sjuan då jag gick i nian. Han var en sådan som man såg på och log lite från början just för att han var så klen och finlemmad. Men ingen log speciellt länge då man märkte hur hårt han gick åt sin omgivning med sin överdrivet kaxiga attityd. Det kan mycket väl varit så att han på det sättet försökte att kompensera sina fysiska brister. En dag så begick han till slut dumheten att ställa sig i vägen för mig, antagligen för att bevisa för sina vänner och alla andra att han tordes. Det hade då gått en avsevärd tid sen mitt senaste gruff och jag hade trott att det hela var över. Då han - bokstavligt - gick i vägen för mig i korridoren så kände jag bara hopplöshet. Skulle jag vara tvungen? Så jag gav honom en enda chans, den chans jag inte gett någon annan; sa bara åt honom att flytta på sig. Det gjorde han inte. Jag ville, ville verkligen inte göra illa honom. Så jag gick bara rakt fram, svepte honom åt sidan med armen med enda syfte att flytta på honom. Oturligt nog så föll han baklänges rätt på ett dörrhandtag så att han fullständigt tappade luften och föll ihop - förstås fullständigt oskadd, men antagligen ordentligt mörbultad. Jag ville verkligen bara vända mig om och be om ursäkt eller göra vadsomhelst för att gottgöra knatten jag hade gjort illa. Men då skulle det kanske börja om, då skulle jag ha visat svaghet. Så jag stålsatte mig och gick vidare.
...du ser, jag kan inte ens förmå mig att hjälpa någon annan
det här är be your own star-show
det här är bit ihop och sparka
och ge precis vad du behöver och ta vad du kan få...
- Dunkla rum av Lars Winnerbäck
Han kom igen, ungefär en vecka senare. Jag bad honom ännu en gång, den här gången med en känsla av desperation, att flytta på sig. Förstod han inte att jag menade allvar? Jag frågade precis det - "förstår du inte att jag menar allvar?!?"- nu ursinnig; inte på honom utan på att jag kände mig tvungen att göra illa honom trots att jag inget hellre ville än att låta bli.
Här. Här kunde jag ha låtit bli. Här kunde jag verkligen för första gången ha försökt söka någon annan lösning. Killen var 13år, alltså tre år yngre och säkert 30kg lättare, han hade säkerligen inte gått fem år i judo som jag, han hade sannerligen ingen aning om vad han gjorde. Men jag gjorde det inte. Jag tog den enkla vägen. Igen.
Jag tog ett enkelt judogrepp och kastade honom så försiktigt man nu kan när man slänger en kille i ett marmorgolv, tog ett nytt judogrepp och bröt hans arm bakåt tills han kvidande lovade att låta mig vara ifred i fortsättningen. Det var inte med högburet huvud jag gick hem den dagen.
Så hade det hela något gott med sig? Alla slagsmål, alla fysiska nederlag, all fysisk smärta? Antagligen. Ni märker att jag markerar den kroppsliga smärtan. Vinsten ligger kanske där. Jag tror att jag tog död på min sista rädsla någonstans under de där åren. Det finns mycket man kan vara rädd för. Spindlar, ormar, allmänt stora och farliga djur, mörker, döden, att bli våldtagen, att bli rånad, att bli överfallen och just att åka på stryk. När man har blivit slagen tillräckligt många gånger utan att bli allvarligt skadad så är man inte rädd för det sistnämnda längre. Man tappar inte respekten för det; är fortfarande försiktig så att man inte ska få det där enda, förödande slaget mot huvudet som för alltid skulle kunna invalidisera en - men man är inte rädd längre. Man vet empiriskt att det för det allra mesta går bra. Hittills har det gått bra. Sår läker. Det som inte läker är skräcken, paniken, oron, ängslan. Det är så många, alldeles för många, som om än inte totalt snärjda ändå lider av sin egen ängslan. Det var ett program på P3 för något år sedan som handlade om "rädsla". De bad folk att ringa in och berätta om deras rädslor. Jag ringde in och fick faktiskt några minuter i rampljuset då jag var den enda som uttryckte känslan av att inte vara rädd för någonting. Det verkade vara ovanligt. Min förklaring var för lång för att rymmas i ett inlägg i ett radioprogram, men mitt argument för att följa mitt exempel var, och är, enkelt. Om man inte är rädd så slipper man lida i onödan. Otäcka saker händer, vare sig man vill eller inte. Men om man inte är rädd för den så slipper man i alla fall lida i förskott, i onödan. Går man omkring och ständigt är rädd för att bli överfallen så lider man nog över en livstid sett mer än om man vandrat omkring obekymrat fram till den dag man väl blev överfallen. Lyckas man dessutom efteråt att behålla sitt lugn och sin tro på att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe så lever man nog ett relativt lätt och avslappnat liv. Jag är inte rädd för något. Egentligen är det enkelt när man ställer upp det:
* Spindlar, ormar, björnar osv. - antingen är de helt ofarliga eller kommer inte nära en människa som inte stör dem.
* Mörker - rädslan försvann då jag var tio. Kan förklara någon gång, men klistrar ni ihop en skyndsam hemfärd, mörka genvägar på skogsvägar, Terror at Elm Street och en överentusiastisk schäfervalp så får ni kanske en bild av hur en väl fungerande chockterapi kan se ut.
* Våldtäkt - inte så troligt då man är kille. Då jag dessutom tränat judo i nästan åtta år så tvivlar jag start på att någon som inte gjort detsamma skulle få mig på rygg. De enda som lyckats har antingen haft svart bälte eller glittrande blå ögon.
* Överfall - jag har som sagt fått stryk förr. Man försöker slå tillbaka, men går inte det så kan man springa. Eller krypa ihop, skydda huvudet och veta att det nog kommer att gå bra.
* Rån - vet inte. Har inte hänt, kommer inte att hända. Jag tror på turen.
* Döden - inte aktuellt. Jag är odödlig. Försök inte påstå annat. Då skulle jag ju kanske vara tvungen att oroa mig.
En mikrovågsugnen är inte det enda sättet att förenkla sitt liv.
/Corundum
Torsdag den 16/8 -07, kl 13:35
#7: Iskallt.
Han hade lärt sig att tåla mera. Mycket mera. Man kan vänja sig det mesta. Han hade sedan länge bestämt sig för att han aldrig skulle lära sig. Han skulle aldrig behöva lära sig. Människor är dock väldigt anpassningsbara varelser, så med tiden så hade han nötts ner, acklimatiserats till sin omgivning och omedvetet börjat ta gliringar med ett större lugn. Att ha fått verkliga vänner gjorde också sitt till. När det värsta gänget på den gamla skolan hade gått ut sexan och bytt skola så hade de andra jämnåriga tordats umgås med honom. Då hade också mobbingen från de andra, mer enstaka värstingarna, lugnat ner sig.
Men att den värsta klassen hade bytt skola var bara en del av förklaringen.
Man växer fort under barnaåren. Den lilla, ettriga snorungen som hoppade på vem som helst om man bara provocerade honom tillräckligt hade börjat komma ikapp. Fortfarande många kilo lättare än de plågoandrar som hade gett sig på honom den där gången i korridoren - och många, otaliga och oräkneliga andra gånger - hade han fortsatt på samma sätt. Aldrig ge upp. Aldrig. Ge igen på det enda sätt han kände och kunde. Våld. Och det hade hjälpt. Tekniken hade slipats, de få spärrar han hade haft kvar hade nötts bort. Han hade vuxit, fått fler kilo att lägga bakom slagen. Och de hade lärt sig, lärt sig det enda han hoppats slutligen skulle gå in i deras tröga huvuden. Att någon måste komma fram först. Även om man försöker vara ett stort gäng så måste någon komma fram först, ta emot den där enda, våldsamma, ursinniga, vansinniga och totalt hämningslösa urladdningen han hade på sig som hämnd. Den killen skulle inte vara den som kom först fram nästa gång. När alla i det flinande gänget slutligen hade varit den som kom fram först så hade det mattats en aning. Likt de betingningar man med skarpa ord skapar då man uppfostrar en hundvalp hade de förstått, kommit ihåg smärtan från förra gången. Problemet var inte löst. Men dämpats. Dämpats kraftigt.
Att börja på en ny skola i högstadiet hade varit som att börja om. Återigen yngst, minst. Ännu en gång äldre, större, starkare och lika stöddiga bråkstakar som de han hade blivit av med i mellanstadiet. Ännu ett gäng valpar att dressera. För själv skulle han inte låta sig tuktas. Det hade de andra redan försökt och misslyckats med. Så hade det då börjat, ännu en gång. Han som gillade att plugga, han som räckte upp handen, han som satt längst fram, han som faktiskt läste läxorna, HAN skulle man ge sig på. Avvikelser. Abnormaliteter. Det var vad de sökte. Någon som utmärkte sig, ett offer de kunde samlas runt. Men den här gången gick det fortare. Första gången, någon gång under första månaden på den nya skolan, var de bara två på samma gång. Två personer som trodde att de kunde komma med elaka anmärkningar när han passerade i korridoren.
"Är du smart, eller, glasögonorm?" Skratt. Stannar på stället, utan att vända sig om. "Håll käften." Iskallt. "Haha! Annars vadå, snoken?" Mer skratt. Skratten tog slut, mycket plötsligt slut, när hans knytnäve träffade rätt i ansiktet. Han hade antagligen kunnat slå i magen istället. Han hade kunnat säga till en lärare istället - på den här skolan fanns det ju faktiskt en möjlighet att de skulle bry sig. Men spärrarna var borta.
Han hade klarat sig mycket bra den gången, en lite uttänjd tröja var det enda mobbarens kamrat hade lyckats åstadkomma innan han vräkt ner densamme på golvet. Spärrar. Man slår ingen som ligger. Där går gränsen. Han hade tagit den enkla utvägen och helt enkelt skyndat in i klassrummet han hade varit på väg till, nu skakande av adrenalin. Budskapet hade nog ändå gått fram.
Efter det hade de lärt sig; minst tre åt gången om man inte är mycket större. Men barn växer, även i sinnet. Det var inte längre lika lätt att uppbåda gäng för att reta någon bara för skojs skull då de flesta tretton- till sextonåringar har förstått att det är fel. Färre som jävlas. Färre att lära vad som händer om man kommer fram först. När han började åttan så hade det äntligen fungerat. Niorna var inte så mycket större, inte tillräckligt många, inte tillräckligt envetna för att hålla ut. Han hade inte slagit sig genom mer än första månaden förrän det tog slut. De tog slut. De ansåg det inte längre vara värt ansträngningen, inte värt blodet. En märklig känsla av tillfredsställelse började infinna sig i kroppen. Han hade lyckats. Det hade faktiskt, till slut, fungerat. Det tog drygt sju år. Men det hade fungerat.
Han hade börjat vänja sig vid lugnet av att inte behöva försvara sig varenda dag när den första "utmanaren" dök upp. Det rykte som gjorde att han fått vara ifred slog tillbaka. Nu ville bråkstakarna ta reda på om han verkligen kunde slåss.
Tre personer. Den mittersta ökänd för sin gruffiga, stöddiga attityd och faktumet att han blivit omflyttad från en annan skola. Han kallades "Helium" på grund av sin mycket speciella röst. De två på hans vardera sida kände han inte igen. De gick ett halvt steg bakom, avvaktande. Den ena flinade stort, den andra såg mer koncentrerad ut. Han satt och läste hemkunskapsläxan på en stol i ett hörn av korridoren, lite avsides för att kunna fokusera i lugn och ro. När han såg dem komma steg adrenalinet omedelbart. Det var löjligt uppenbart vad som komma skulle. Han reste sig raskt, utan att låta det synas hur angelägen han var att stå upp och komma ett steg från stolen för att få ryggen fri innan de kom fram. När det stod klart att det var honom de var på väg mot så slog han ihop hemkunskapsboken. En av de få inbundna skolböckerna med hårda pärmar - det var förmodligen meningen att mönstereleverna vid kursens slut skulle köpa ut boken till ett självkostnadspris för att på så vis ha en portal in i tvättlapparnas mystiska värld. Han hade redan betalat sitt exemplar.
"Du!"
Det var Helium som pratade.
Han vägde den tunga, hårda boken i händerna och flyttade över den till sin högra.
"Ja?" Lugnt, frågande.
"Jag har hört att du har en jävligt ful moped."
Han såg Helium stadigt i ögonen. Så. Snabbt, hårt, svepta han utan förvarning upp boken från midjehöjd, utan att för ett ögonblick röja sig genom att släppa ögonkontakten. Helium som oförberedd fortfarande stod med händerna längs sidorna träffades perfekt mitt i ansiktet, rakt över munnen, läpparna och upp under näsan. Inte ens en sekund senare forsade blodet ner från näsan och hans chockerat öppna mun röjde tänderna som snabbt färgades röda av blod.
"Vafan gör du?!?" Han vek sig framlänges och tog sig för munnen och näsan, vände sig om och halvsprang mot närmaste toalett.
Han såg det bara i periferin, då han hade flyttat fokus till killen till vänster; han som hade verkat mer koncentrerad än road. Han var nästa hot. Men han hade inte behövt oroa sig. Backupen, de båda killar som förväntades träda in i sin väns ställe om något skulle gå snett, hade redan på ett komiskt synkroniserat sätt vänt om - en åt varje håll - och mycket raskt börjat gå sin väg. Han kastade en blick åt Heliums håll igen och såg honom stå böjd över handfatet med blodet droppande mellan sina händer. Herregud. Patetiskt.
Adrenalin, eller snarare avsaknaden av adrenalin, var nyckeln. En hormonstinn person var man tvungen att slå igen och igen för att rå på. En person som ännu inte fått upp stressnivån såpass att han tordes börja slåss var känslig. Sårbar. Det var som när älgtjurar står mittemot varandra och skrapar med hovarna; munhuggandet som obligatoriskt förväntades föregå varje slagsmål. Slog man direkt så hade man ett otroligt övertag. Smärtan känns på ett fullständigt annorlunda sätt då man inte ännu fått sin adrenalin-endorfin-rush som ett par inledande knuffar i bröstet framkallar. Slå direkt. Slå hårt. Då kanske du bara behöver slå en enda gång.
Han dröjde sig inte kvar. Efter att mycket snabbt ha kastat en blick åt vartdera hållet i korridoren för att försäkra sig om att de båda underhuggarna verkligen var borta så vände han och gick ut genom närmaste dörr. Det skadade kanske inte att vara lite extra tidig till hemkunskapen just den här dagen.
Minnen.
Planerar att skriva om den här bloggen senare, antagligen på söndg. Ha det bra!
Over and out.
/Corundum
Fre den 10/8 -07, kl 07:16
Men att den värsta klassen hade bytt skola var bara en del av förklaringen.
Man växer fort under barnaåren. Den lilla, ettriga snorungen som hoppade på vem som helst om man bara provocerade honom tillräckligt hade börjat komma ikapp. Fortfarande många kilo lättare än de plågoandrar som hade gett sig på honom den där gången i korridoren - och många, otaliga och oräkneliga andra gånger - hade han fortsatt på samma sätt. Aldrig ge upp. Aldrig. Ge igen på det enda sätt han kände och kunde. Våld. Och det hade hjälpt. Tekniken hade slipats, de få spärrar han hade haft kvar hade nötts bort. Han hade vuxit, fått fler kilo att lägga bakom slagen. Och de hade lärt sig, lärt sig det enda han hoppats slutligen skulle gå in i deras tröga huvuden. Att någon måste komma fram först. Även om man försöker vara ett stort gäng så måste någon komma fram först, ta emot den där enda, våldsamma, ursinniga, vansinniga och totalt hämningslösa urladdningen han hade på sig som hämnd. Den killen skulle inte vara den som kom först fram nästa gång. När alla i det flinande gänget slutligen hade varit den som kom fram först så hade det mattats en aning. Likt de betingningar man med skarpa ord skapar då man uppfostrar en hundvalp hade de förstått, kommit ihåg smärtan från förra gången. Problemet var inte löst. Men dämpats. Dämpats kraftigt.
Att börja på en ny skola i högstadiet hade varit som att börja om. Återigen yngst, minst. Ännu en gång äldre, större, starkare och lika stöddiga bråkstakar som de han hade blivit av med i mellanstadiet. Ännu ett gäng valpar att dressera. För själv skulle han inte låta sig tuktas. Det hade de andra redan försökt och misslyckats med. Så hade det då börjat, ännu en gång. Han som gillade att plugga, han som räckte upp handen, han som satt längst fram, han som faktiskt läste läxorna, HAN skulle man ge sig på. Avvikelser. Abnormaliteter. Det var vad de sökte. Någon som utmärkte sig, ett offer de kunde samlas runt. Men den här gången gick det fortare. Första gången, någon gång under första månaden på den nya skolan, var de bara två på samma gång. Två personer som trodde att de kunde komma med elaka anmärkningar när han passerade i korridoren.
"Är du smart, eller, glasögonorm?" Skratt. Stannar på stället, utan att vända sig om. "Håll käften." Iskallt. "Haha! Annars vadå, snoken?" Mer skratt. Skratten tog slut, mycket plötsligt slut, när hans knytnäve träffade rätt i ansiktet. Han hade antagligen kunnat slå i magen istället. Han hade kunnat säga till en lärare istället - på den här skolan fanns det ju faktiskt en möjlighet att de skulle bry sig. Men spärrarna var borta.
Han hade klarat sig mycket bra den gången, en lite uttänjd tröja var det enda mobbarens kamrat hade lyckats åstadkomma innan han vräkt ner densamme på golvet. Spärrar. Man slår ingen som ligger. Där går gränsen. Han hade tagit den enkla utvägen och helt enkelt skyndat in i klassrummet han hade varit på väg till, nu skakande av adrenalin. Budskapet hade nog ändå gått fram.
Efter det hade de lärt sig; minst tre åt gången om man inte är mycket större. Men barn växer, även i sinnet. Det var inte längre lika lätt att uppbåda gäng för att reta någon bara för skojs skull då de flesta tretton- till sextonåringar har förstått att det är fel. Färre som jävlas. Färre att lära vad som händer om man kommer fram först. När han började åttan så hade det äntligen fungerat. Niorna var inte så mycket större, inte tillräckligt många, inte tillräckligt envetna för att hålla ut. Han hade inte slagit sig genom mer än första månaden förrän det tog slut. De tog slut. De ansåg det inte längre vara värt ansträngningen, inte värt blodet. En märklig känsla av tillfredsställelse började infinna sig i kroppen. Han hade lyckats. Det hade faktiskt, till slut, fungerat. Det tog drygt sju år. Men det hade fungerat.
Han hade börjat vänja sig vid lugnet av att inte behöva försvara sig varenda dag när den första "utmanaren" dök upp. Det rykte som gjorde att han fått vara ifred slog tillbaka. Nu ville bråkstakarna ta reda på om han verkligen kunde slåss.
Tre personer. Den mittersta ökänd för sin gruffiga, stöddiga attityd och faktumet att han blivit omflyttad från en annan skola. Han kallades "Helium" på grund av sin mycket speciella röst. De två på hans vardera sida kände han inte igen. De gick ett halvt steg bakom, avvaktande. Den ena flinade stort, den andra såg mer koncentrerad ut. Han satt och läste hemkunskapsläxan på en stol i ett hörn av korridoren, lite avsides för att kunna fokusera i lugn och ro. När han såg dem komma steg adrenalinet omedelbart. Det var löjligt uppenbart vad som komma skulle. Han reste sig raskt, utan att låta det synas hur angelägen han var att stå upp och komma ett steg från stolen för att få ryggen fri innan de kom fram. När det stod klart att det var honom de var på väg mot så slog han ihop hemkunskapsboken. En av de få inbundna skolböckerna med hårda pärmar - det var förmodligen meningen att mönstereleverna vid kursens slut skulle köpa ut boken till ett självkostnadspris för att på så vis ha en portal in i tvättlapparnas mystiska värld. Han hade redan betalat sitt exemplar.
"Du!"
Det var Helium som pratade.
Han vägde den tunga, hårda boken i händerna och flyttade över den till sin högra.
"Ja?" Lugnt, frågande.
"Jag har hört att du har en jävligt ful moped."
Han såg Helium stadigt i ögonen. Så. Snabbt, hårt, svepta han utan förvarning upp boken från midjehöjd, utan att för ett ögonblick röja sig genom att släppa ögonkontakten. Helium som oförberedd fortfarande stod med händerna längs sidorna träffades perfekt mitt i ansiktet, rakt över munnen, läpparna och upp under näsan. Inte ens en sekund senare forsade blodet ner från näsan och hans chockerat öppna mun röjde tänderna som snabbt färgades röda av blod.
"Vafan gör du?!?" Han vek sig framlänges och tog sig för munnen och näsan, vände sig om och halvsprang mot närmaste toalett.
Han såg det bara i periferin, då han hade flyttat fokus till killen till vänster; han som hade verkat mer koncentrerad än road. Han var nästa hot. Men han hade inte behövt oroa sig. Backupen, de båda killar som förväntades träda in i sin väns ställe om något skulle gå snett, hade redan på ett komiskt synkroniserat sätt vänt om - en åt varje håll - och mycket raskt börjat gå sin väg. Han kastade en blick åt Heliums håll igen och såg honom stå böjd över handfatet med blodet droppande mellan sina händer. Herregud. Patetiskt.
Adrenalin, eller snarare avsaknaden av adrenalin, var nyckeln. En hormonstinn person var man tvungen att slå igen och igen för att rå på. En person som ännu inte fått upp stressnivån såpass att han tordes börja slåss var känslig. Sårbar. Det var som när älgtjurar står mittemot varandra och skrapar med hovarna; munhuggandet som obligatoriskt förväntades föregå varje slagsmål. Slog man direkt så hade man ett otroligt övertag. Smärtan känns på ett fullständigt annorlunda sätt då man inte ännu fått sin adrenalin-endorfin-rush som ett par inledande knuffar i bröstet framkallar. Slå direkt. Slå hårt. Då kanske du bara behöver slå en enda gång.
Han dröjde sig inte kvar. Efter att mycket snabbt ha kastat en blick åt vartdera hållet i korridoren för att försäkra sig om att de båda underhuggarna verkligen var borta så vände han och gick ut genom närmaste dörr. Det skadade kanske inte att vara lite extra tidig till hemkunskapen just den här dagen.
Minnen.
Planerar att skriva om den här bloggen senare, antagligen på söndg. Ha det bra!
Over and out.
/Corundum
Fre den 10/8 -07, kl 07:16
#6: Skillnader, värderingar, lösningar.
Jag vet inte om jag gjorde rätt, alla de där åren. Jag vet inte om det kan ha funnits någon annan lösning. Förmodligen. Förmodligen någon både bättre, lugnare, vuxnare och snabbare lösning. Att skvallra för föräldrarna är ofta det första förslag jag får från dem jag berättar dessa historier för; för historierna är autentiska från början till slut - allt har hänt och allt har hänt mig personligen. Jag överdriver inte när jag skriver. Det känns inte som att det behövs. Men kom ihåg att jag var ett barn. Jag säger inte att ett barn inte vet vad som är rätt eller fel - för det gör de oftast. Men människor är, som jag redan sagt, mycket anpassningsbara varelser. Jag är ganska övertygad om att det hela handlar om att mina mobbare slog till redan min allra första vecka på skolan, någon av de första dagarna. Jag var liten, jag visste inte vad "skolan" innebar med alla sina nya regler, idéer och egenheter. Skolan är en alldeles egen värld, från första klass och åtminstone upp genom hela gymnasiet - universitetet har jag bara hunnit med en enda termin av och kan inte uttala mig säkert. Skolan är en stat i staten som jag både hatar och älskar, ett förhållningssätt som varit detsamma sen den där första, vacklande veckan. Jag var som sagt liten. Jag var ny. Jag var osäker. Och, som jag redan nämnt och vilket jag tror är viktigast i sammanhanget, jag visste inte vad skolan innebar. Eftersom att jag hamnade i mitt första bråk redan min första skolvecka så trodde jag helt enkelt att det var en självklar del av skolan, något man var tvungen att acceptera och lära sig att leva med. Ta det onda med det goda. Varför ska jag berätta för mina föräldrar att jag blev mobbad? Jag trodde att det hörde till.
Så hur kunde jag tro det, då ingen annan blev mobbad? Jag var lite annorlunda. Jag älskade verkligen skoljobbet, älskade att lära mig saker - vilket jag för övrigt fortfarande gör. Det går inte en dag nuförtiden utan att jag slår upp åtminstone en sak i Nationalencyklopedin©. Nå, det var sannerligen en oväsentlig detalj. Var tog tråden vägen? Just ja. Eftersom att jag var annorlunda, redan kunde läsa och skriva, fick ovanligt mycket uppmärksamhet av lärarna - på grund av detta så blev jag heller inte förvånad att jag fick bakslag i form av mobbingen. Här kommer en faktor in som jag tror till stor del förklarar varför jag reagerade som jag gjorde. Man är offer för sina erfarenheter, man är formad av sin uppfostran, uppväxt och sina upplevelser; och mina föräldrar har alltid sagt att "Du är bra!", sagt det så många gånger under mina barnaår att jag faktiskt trodde på det. Trodde på det på riktigt, inifrån och ut. När då någon kommer och säger att man inte är bra, trots att man är övertygad om att man faktiskt är det - då finns det två sätt att reagera. Antingen så blir man förvirrad och konfronterar vid nästa möjliga tillfälle sina föräldrar och frågar om man missförstått något på vägen: sa inte ni att jag var bra? Eller, om övertygelsen är tillräckligt djupt rotad, så vägrar man helt enkelt att acceptera det mobbarna påstår. Man säger emot: det är jag visst! Och när man möter hånfulla skratt till svar faller man ner på den nivå som barn i sjuårsåldern faktiskt förväntas befinna sig på och börjar slåss.
Slagsmålen och mobbingen blev min vardag. Jag var lika ursinnigt förbannad varje gång, men jag släppte det inte många minuter efter att sista slaget fallit - det var ju så det var. Inte något värt att hänga upp sig på. Mina lärare såg inget, eller valde att inget se. Det man inte känner till är inget problem. Tänk om man, ve och fasa, skulle vara tvungen att faktiskt leva upp till de krav på en antimobbingstrategi som skollagen kräver! Nej, usch! Jag tyckte verkligen om mina lärare då. I backspegeln kan jag inte låta bli att se på dem med förakt. Det ska inte vara svårt för en vuxen människa, som dessutom har utbildning i det, att handskas med barn som ännu inte hunnit fylla 13.
Så för att koppla tillbaka till texten "Viljestyrka" (#3) som jag kopierade av Listoplisto. Hon valde den andra uppenbara vägen. Att behärska sig, inte ge mobbarna tillfredställelsen att se hur uppretad och sårad man faktiskt blir. Behålla lugnet. Värdigheten. Det är en lösning, en lösning som förordas av många - speciellt lärare. "Bry dig inte om dem så lessnar de fort!" En bra tanke. De finns egentligen bara en hake.
Det fungerar inte.
De som mobbar ser det i ögonen. Någon skämtade en gång om att det är som hundar - det känner på sig om man är rädd. Ännu en likhet med dumma valpar. Jag har sett folk som försöker stå ut, försöker ignorera. Under perioder, vilka som längst varat kanske ett par månader, så försökte jag också. Det går inte. Det mattas inte för ett enda ögonblick. Det är min erfarenhet som jag baserar på mina empiriska studier av min egen situation och andras i min närhet som påmint om min. Det är ungefär som internskämt. När jag låg i lumpen så sattes vi, som sig bör, ofta i helt idiotiska och framförallt meningslösa arbetsuppgifter. Den enda lättnaden låg i att man var flera, alla i plutonen eller åtminstone stridsgruppen satt i samma situation. Så man skapade internskämt av saker som inte var roliga. Man skrattade varje gång någon sa "björk" mest bara för att någon övertrött soldat någon gång långt tidigare hade fått för sig att det var hysteriskt roligt. Jag känner igen det i mobbarnas beteende. Oavsett om de har DAMP, är osäkra eller bara har lite att göra så har man något att samlas runt, något att fylla tiden och avleda tankarna med. Jag tror inte att de egentligen bryr sig så mycket om hur deras byten reagerar på behandlingen, en kraftig respons är snarare bara en bonus. Internskämtet kan vara länge, mycket länge. Jag tror inte att det fungerar att ignorera.
Så hur bär man sig då åt? Jag tror på Grynet. Ta ingen skit! Ger sig någon på dig - berätta för era överordnade, oavsett om det är en lågstadielärare, gymnasiementor, VD på Tietonator eller majoren på F21:s luftbataljon. Befinner du dig i en situation där någon av de två sista är aktuella och det inte fungerar - anmäl dem! JO, polisen, tja... Varsomhelst. Jag har dålig koll på sådant. Men är det någon av de två förstnämnda - slå tillbaka. Fysiskt. För det fungerar. Oavsett hur liten och svag du är. Det finns förstås en nedre gräns, men satsningen är precis som Sveriges försvar: det ska kosta mer än det smakar att ge sig på en.
Jag hade en kamrat under gymnasiet som brukade säga att ett av mina största problem var att jag alltid ville lösa alla problem, helst på en gång, helst på ett radikalt och snabbt sätt. Kanske är sant. Jag vet sannerligen inte om mitt sätt är bra, tycker egentligen det inte ens själv. Jag vet bara att göra ingenting känns fel, så fel. Men det kanske är rätt sätt för vissa. Jag har faktiskt, någon gång, kanske, haft fel. Tror att det var en torsdag. Jag kan ha det nu igen. Inga lösningar passar alla.
En sista kommentar innan jag ger mig för idag. Jag vill bara inflika att jag faktiskt ALDRIG har startat ett slagsmål. Deras smädelser, förolämpningar, hot eller knuffar har alltid kommit först. Alltid. Jag vill inte vara våldsam. Jag har bara känt mig... Tvingad.
Over and out.
/Corundum
Onsdag den 8/8 -07, kl 19:52
Så hur kunde jag tro det, då ingen annan blev mobbad? Jag var lite annorlunda. Jag älskade verkligen skoljobbet, älskade att lära mig saker - vilket jag för övrigt fortfarande gör. Det går inte en dag nuförtiden utan att jag slår upp åtminstone en sak i Nationalencyklopedin©. Nå, det var sannerligen en oväsentlig detalj. Var tog tråden vägen? Just ja. Eftersom att jag var annorlunda, redan kunde läsa och skriva, fick ovanligt mycket uppmärksamhet av lärarna - på grund av detta så blev jag heller inte förvånad att jag fick bakslag i form av mobbingen. Här kommer en faktor in som jag tror till stor del förklarar varför jag reagerade som jag gjorde. Man är offer för sina erfarenheter, man är formad av sin uppfostran, uppväxt och sina upplevelser; och mina föräldrar har alltid sagt att "Du är bra!", sagt det så många gånger under mina barnaår att jag faktiskt trodde på det. Trodde på det på riktigt, inifrån och ut. När då någon kommer och säger att man inte är bra, trots att man är övertygad om att man faktiskt är det - då finns det två sätt att reagera. Antingen så blir man förvirrad och konfronterar vid nästa möjliga tillfälle sina föräldrar och frågar om man missförstått något på vägen: sa inte ni att jag var bra? Eller, om övertygelsen är tillräckligt djupt rotad, så vägrar man helt enkelt att acceptera det mobbarna påstår. Man säger emot: det är jag visst! Och när man möter hånfulla skratt till svar faller man ner på den nivå som barn i sjuårsåldern faktiskt förväntas befinna sig på och börjar slåss.
Slagsmålen och mobbingen blev min vardag. Jag var lika ursinnigt förbannad varje gång, men jag släppte det inte många minuter efter att sista slaget fallit - det var ju så det var. Inte något värt att hänga upp sig på. Mina lärare såg inget, eller valde att inget se. Det man inte känner till är inget problem. Tänk om man, ve och fasa, skulle vara tvungen att faktiskt leva upp till de krav på en antimobbingstrategi som skollagen kräver! Nej, usch! Jag tyckte verkligen om mina lärare då. I backspegeln kan jag inte låta bli att se på dem med förakt. Det ska inte vara svårt för en vuxen människa, som dessutom har utbildning i det, att handskas med barn som ännu inte hunnit fylla 13.
Så för att koppla tillbaka till texten "Viljestyrka" (#3) som jag kopierade av Listoplisto. Hon valde den andra uppenbara vägen. Att behärska sig, inte ge mobbarna tillfredställelsen att se hur uppretad och sårad man faktiskt blir. Behålla lugnet. Värdigheten. Det är en lösning, en lösning som förordas av många - speciellt lärare. "Bry dig inte om dem så lessnar de fort!" En bra tanke. De finns egentligen bara en hake.
Det fungerar inte.
De som mobbar ser det i ögonen. Någon skämtade en gång om att det är som hundar - det känner på sig om man är rädd. Ännu en likhet med dumma valpar. Jag har sett folk som försöker stå ut, försöker ignorera. Under perioder, vilka som längst varat kanske ett par månader, så försökte jag också. Det går inte. Det mattas inte för ett enda ögonblick. Det är min erfarenhet som jag baserar på mina empiriska studier av min egen situation och andras i min närhet som påmint om min. Det är ungefär som internskämt. När jag låg i lumpen så sattes vi, som sig bör, ofta i helt idiotiska och framförallt meningslösa arbetsuppgifter. Den enda lättnaden låg i att man var flera, alla i plutonen eller åtminstone stridsgruppen satt i samma situation. Så man skapade internskämt av saker som inte var roliga. Man skrattade varje gång någon sa "björk" mest bara för att någon övertrött soldat någon gång långt tidigare hade fått för sig att det var hysteriskt roligt. Jag känner igen det i mobbarnas beteende. Oavsett om de har DAMP, är osäkra eller bara har lite att göra så har man något att samlas runt, något att fylla tiden och avleda tankarna med. Jag tror inte att de egentligen bryr sig så mycket om hur deras byten reagerar på behandlingen, en kraftig respons är snarare bara en bonus. Internskämtet kan vara länge, mycket länge. Jag tror inte att det fungerar att ignorera.
Så hur bär man sig då åt? Jag tror på Grynet. Ta ingen skit! Ger sig någon på dig - berätta för era överordnade, oavsett om det är en lågstadielärare, gymnasiementor, VD på Tietonator eller majoren på F21:s luftbataljon. Befinner du dig i en situation där någon av de två sista är aktuella och det inte fungerar - anmäl dem! JO, polisen, tja... Varsomhelst. Jag har dålig koll på sådant. Men är det någon av de två förstnämnda - slå tillbaka. Fysiskt. För det fungerar. Oavsett hur liten och svag du är. Det finns förstås en nedre gräns, men satsningen är precis som Sveriges försvar: det ska kosta mer än det smakar att ge sig på en.
Jag hade en kamrat under gymnasiet som brukade säga att ett av mina största problem var att jag alltid ville lösa alla problem, helst på en gång, helst på ett radikalt och snabbt sätt. Kanske är sant. Jag vet sannerligen inte om mitt sätt är bra, tycker egentligen det inte ens själv. Jag vet bara att göra ingenting känns fel, så fel. Men det kanske är rätt sätt för vissa. Jag har faktiskt, någon gång, kanske, haft fel. Tror att det var en torsdag. Jag kan ha det nu igen. Inga lösningar passar alla.
En sista kommentar innan jag ger mig för idag. Jag vill bara inflika att jag faktiskt ALDRIG har startat ett slagsmål. Deras smädelser, förolämpningar, hot eller knuffar har alltid kommit först. Alltid. Jag vill inte vara våldsam. Jag har bara känt mig... Tvingad.
Over and out.
/Corundum
Onsdag den 8/8 -07, kl 19:52
#5: Här...
...här kommer det snart, ikväll eller imorgon, ett inlägg där jag funderar lite kring de två nedanstående texterna. Håll ut tills dess.
/Corundum
Den 7/8 -07, kl 17:45
/Corundum
Den 7/8 -07, kl 17:45
#4: Slag.
Han såg på de flinande ansiktena med varje cell i kroppen brinnande av hat. De hade väntat på honom. När han kommit in genom dörrarna i stora entren till lågstadiedelen av skolan och skrattande tillsammans med sina kamrater tagit av sig de genomblöta handskarna och vridit ur dem så hade han inte märkt någonting. Fokus hade helt legat på planerna inför nästa rast - ett såhär fint snöbollsväder skulle de inte förslösa en sekund av. De hade stått bakom hörnet in i korridoren, allihopa. Ungefär tio killar från årskursen två år över dem hade i en välrepeterad kör vrålat så att det skallade mellan väggarna "JAG ÄR INGEN SVALA!".
Det hade hittat en ny egenhet. Det var dikterna som hämgde på väggen, alla i årskurs två hade varit tvungna att skriva dem. "En vårdikt" hade lärarinnan uppmanat dem, "Det behöver inte vara med rim, bara ni skriver något som har med er själva och våren att göra". Han hade skrivit med rim. Han var den enda som hade skrivit med rim. Han hade utmärkt sig. Igen. Han hade jämfört sig med en svala, eftersom att det var den enda fågel som rimmade med dvala, och han hade skrivit en dikt mer ambitiös och dubbelt så lång som någon annan i klassen. Och nu hängde den utanför klassrummet, i korridoren.
- han hade varit stolt över dikten -
Det hade varit elakt att riva sönder den, att ta ner den från väggen, att klottra över det han hade skrivit. Men det här var mer softistikerade förtryckare. De hade tagit bort alla andra dikter och satt fast dem allihop i en hög längst bort på väggen. Hans dikt hängde ensam kvar, mitt i det avgränsade utrymme hans lärarinna brukade använda för klassens alster. Längs med väggen, på båda sidor av korridoren så att man var tvungen att passera mellan dem, stod de nu. De hade lämnat en lucka mitt i det högra ledet. Där hängde dikten, illustrerad av honom själv, med en tafatt men med stor inlevelse målad svala under själva texten. Han såg de flinande ansiktena, såg den laddade, förväntansfulla energin som gjorde att de knappt kunde stå still och att vissa inte kunde hålla sig från att fnittra upphetsat.
Hans kamrater väjde åt höger i korridoren, trots att det var helt motsatt håll än var klassrummet låg. Vissa dröjde sig kvar i kapprummet och tittade ner i golvet, på sina kläder eller var som helst utom mot de viskande grabbarna längs korridorväggarna. De få som trots allt valde att gå genom den gatloppsliknande gången av människor gick fritt. Vissa av de äldre drog till och med undan sina fötter för att ge dem lättare passage. Det var honom de var ute efter.
Ett ringande ljud sjöng i hans öron när han lämnade väska och ytterkläder i kapprummet och gick mot dem. Han tänkte inte. Han visste inte vad han skulle göra. Han visste inte hur han skulle reagera. Han passerade mellan det första paret av killar. Inget. Andra paret. Inget. Han var nu halvvägs, ett steg från sin dikt där den hängde på väggen. Då kom det. En hård knuff i ryggen som nästan kastade honom mot killen på andra sidan. Han återfick balansen på en halv sekund och snurrade blixtsnabbt runt för att få se vem det var. Han. Han igen. En av de största, en av ledarna, uppviglarna, förhatliga mobbarna. Han registrerade omedvetet hur han stod. Fyra på vänster sida om honom. Fem på höger. Och mitt framför honom Han. Alla tre år äldre, alla femmor, alla minst en tredjedel större och tyngre. En hopplös strid; säkert nederlag.
- han var FORTFARANDE stolt över dikten -
Han var tvungen att hoppa när han kastade sig fram för att nå den mer än huvudet längre motståndarens strupe med sin knytnäve. Han la hela sin vikt bakom slaget, varje uns i hans adrenalinskakande kropp och brinnande sinne satsade på att skada så mycket som möjligt i det där första, enda slag han hade. Väggen bakom motståndaren råkade vara till hans fördel då den omöjliggjorde dennes chanser att rygga undan. Slaget träffade tungt, så tungt som en pojke på nio år kan åstadkomma.
De hade väntat på det. De hade vetat att han aldrig skulle springa, att han aldrig skulle vända och gå därifrån. De hade vetat att han, i sin tur, visste att lärarna inte skulle komma till hans hjälp. Att han inte skulle sänka sig till att behöva ta hjälp från andra. Inte idag, precis som han inte gjorde det igår. Eller dagen innan det. Eller veckan innan det.
De kastade sig fram - förbi sin flämtande, rosslande kamrat som tog sig för halsen - högg tag i hans armar bakifrån och slängde sig för att hålla fast hans ben. Hans sparkande fötter hann träffa den första av dem perfekt mellan benen och den andra, som böjde sig ner för att fånga nästa fot, rätt i ansiktet. Sedan hade de honom fast, armar och ben fjättrade i grepp han inte hade en chans att ta sig ur. I våldsamt ursinne och önskan att orsaka smärta högg han med tänderna mot en hand som höll hans axel fast. "Amatörer" tänkte han då tänderna fann fingrarna och naken hud. De visste ju att de måste akta sig för huvudet. Sedan bet han bara ihop, blundade och fortsatte att sprattla, nu i ren, svart desperation. Men han hade redan gett upp. Nu var det deras tur.
"Värt det" tänkte han, då första slaget träffade magen. Aldrig ge upp.
Aldrig.
/Corundum
Den 6/8 -07, kl. 13:12
#3: KOPIERAD - "Viljestyrka"
Det här är alltså en text jag bara vill få citera och alltså inget jag själv skrivit. Det är vän i andra led som skrivit texten, och du hittar orginalet här: http://listoplisto.blogspot.com/2006/04/viljestyrka.html.
På väg från lektionen kom den gnagande känslan i magen. Något var på gång, och borta vid den långa raden skåp satt "de", alldeles för nära hennes skåp. Alla tre tystnade dessutom när hon närmade sig.
Det här är inte bra, hann hon tänka innan hon kom fram och såg hur hennes skåp var nedklottrat och dörren insparkad. "De" satt och spanade förväntansfullt, och hon fick använda all sin viljestyrka för att inte vända sig mot dem och skrika: ÄR NI NÖJDA NU??? Men hon visste att det bara skulle ge dem den bekräftelse de så gärna ville ha, och hon tänkte inte ge dem den segern. Inte den här gången. I stället samlade hon lugnt ihop böcker och prylar ur skåpet och bar dem till ett tomt skåp i närheten. Där sorterade hon in allt igen och låste skåpet. Sedan gick hon vidare till nästa lektion. Kvar satt "de", och såg mest bara förvånade ut.
1-0
Jag ska förklara varför jag tyckte det här var så intressant och bra i nästa blogg som jag jobbar med just nu. Over and out.
/Corundum
Den 5/8 -07, kl. 22:33
På väg från lektionen kom den gnagande känslan i magen. Något var på gång, och borta vid den långa raden skåp satt "de", alldeles för nära hennes skåp. Alla tre tystnade dessutom när hon närmade sig.
Det här är inte bra, hann hon tänka innan hon kom fram och såg hur hennes skåp var nedklottrat och dörren insparkad. "De" satt och spanade förväntansfullt, och hon fick använda all sin viljestyrka för att inte vända sig mot dem och skrika: ÄR NI NÖJDA NU??? Men hon visste att det bara skulle ge dem den bekräftelse de så gärna ville ha, och hon tänkte inte ge dem den segern. Inte den här gången. I stället samlade hon lugnt ihop böcker och prylar ur skåpet och bar dem till ett tomt skåp i närheten. Där sorterade hon in allt igen och låste skåpet. Sedan gick hon vidare till nästa lektion. Kvar satt "de", och såg mest bara förvånade ut.
1-0
Jag ska förklara varför jag tyckte det här var så intressant och bra i nästa blogg som jag jobbar med just nu. Over and out.
/Corundum
Den 5/8 -07, kl. 22:33
#2: Inledning - Att formas med våld.
Så många minnen.
Vi är skapelser, vi är _offer_ för vår omgivning. Under hela våra liv formas vi av vad som händer runt oss. Någonstans i vår allra innersta, mest primitiva del av våra hjärnor så ligger arvet, de otroligt få saker vi inte på något sätt kan påverka. Kärnan ligger trygg och opåverkbar - inte ens då vi är som mest alkoholpåverkade, drogade eller ligger blodiga med ena benet avslitet efter en lite väl nogsam och långdragen kontroll av vägbeskrivningen på din nya BMW:s GPS-skärm som otroligt nog inte visade älgen som förirrat sig in på vägen - inte ens då kommer vi att sluta följa vår kärnas inprogrammerade prioriteringsordning. Hjärtaktivitet. Andning. Överlevnad. Mat. Fortplantning. Vår kärna är något som har skapats och härdats under tiotusentals år på ett sätt som våra moderna värderingar aldrig kommer att helt kunna krossa eller smälta. Inte helt. Men vi kan sätta oss över den. Nästa skikt i vårt undermedvetna är arvet från våra biologiska föräldrar; retlighet, överdriven ementionell förmåga, musiksinne eller böjelse för små, röda prydnadsgrodor. Nästa skikt har kravlat sig upp på det medvetna planet.
Det är här omgivningen kommer in. Den starkaste, mest fasta förankrade egenskap vi har kommer från den uppfostran våra föräldrar gav oss. Vi kan förmodligen med stor ansträngning och lång tid nöta bort de värderingar vi fått med oss sen bröstmjölken - under förutsättning att vi blev ammade; något som har visat sig höja medelintelligenskvoten med drygt åtta steg jämfört med dem som inte blev det. Nåja. Att nöta bort de värderingarna är dock inte så lätt, eftersom att barnasinnen är så lättpåverkade och formbara. Vi är nog inte några vita taveldukar redo att fyllas när vi föds, men ett nästan vitt papper med lite försöker-bara-få-igång-min-bläckpenna-kladd på mitten och en kort inhandlingslista i ett hörn har nog föräldrar att arbeta med när de med ömma, kärleksfulla ögon ser sina små överfeta, skrövliga, röda, hårlösa, skrikande, dreglande barn. Så det skalet av vårt medvetande ligger djupt. Mycket djupt.
Men sen. Sen kommer _resten_. Allt annat som format oss; skolan, TV:n, fotbollstränaren, de jämnåriga kamraterna, fyllot på stan som kommer fram och säger Du schkaa var glad att du -hick- att du är kille...", dina lärare, dina egna lekar, vilken klimatzon du är i och hurtillvida du faktiskt lyckas hitta en moped du har råd med eller inte. Och det är det som formar oss, det som gör oss till de varelser och individer som jag som skriver och ni som läser i detta nu är. Unika. Speciella. I stort sett menlösa. Antagligen otroligt lika hundratals andra människor och lika lätt utbytbara som en engångsrakhyvel - men ändå egna och älskade. Om inte av oss själva så av någon annan. Glöm inte att det alltid finns någon som älskar dig.
- stannar upp ett ögonblick och reflekterar över den sista meningen -
Måste komma med en passus här. Jag är ateist. Inte en det-kanske-finns-något-högre-men-jag-vill-inte-verka-religiös-och-kalla-det-för-Gud, utan ateist på riktigt. Jag tänker aldrig se ner på någon som tror, inte ens de personer jag beskrev ovan, och jag har inte på något sätt något emot religiösa personer(om än ibland deras idiotiska religioner - vem kan säga att en religion som förespråkar frälsning genom död i det heliga kriget?), men jag tror inte på någonting utom vetenskapen. Att om det finns saker som vi inte kan förklara så kommer det dock en dag att förklaras. Om det inte kan förklaras så beror det på att det helt enkelt är för komplicerat för den mänskliga hjärnan att förstå, inte på någon gudomlig inverkan. Jag menar, försök förklara en färg för någon som är svart-vitt färgblind (vilket för övrigt är sjukt ovanligt, jag vet). Det går inte. Man kan inte förklara färger. Den färgblindas hjärna saknar förmåga att uppfatta färger, hur väl man än försöker förklara. Samma sak med de eviga frågorna för människor. Vi kommer nog aldrig att få svaret på meningen med livet - förutom 42 - därför att våra hjärnor antagligen inte är skapade för att kunna handskas med den formen av information. Har ni tänkt på att man inte KAN drömma något som inte är en kombination av det vi sett, hört eller fått beskrivet? Jag har en nära vän som fullständigt saknar luktsinne, hon är född utan de organen. Försök förklara en doft om ni kan. Det är inte så lätt, om än att det är lättare än färger. Dofter handlar till mycket stor del om associationer, så jag kan säga till henne att "Den här parfymen luktar fräscht, får mig att tänka på halstabletter, stora välstädade rum, snö och vältvättade kläder". Men jag kan fortfarande inte säga vad det luktar.
Men jag tror på sannolikheter. Det är helt enkelt väldigt liten sannolikhet att det finns personer därute som inte är älskade av någon. Så jag tror inte att det är så. Därför törs jag säga att det antagligen inte är någon av er läsare som inte är älskade. Jaja. Vidare.
Vi formas av vår omgivning, vare sig i vill det eller inte. Självklart kan man påverka det, till viss del välja vad man vill lägga märke till och komma ihåg, och självklart formas man minst lika mycket av sina egna tankar och reflektioner över dessa tankar. Men miljön kommer alltid att spela in, vare sig vi vill det eller inte. Vi är offer för vår omgivning. Den där tjejen på stan i bikinitop och kortkort kjol med en Coca Cola ZERO i handen, leende med sina vita tänder mot dig medan hon förstrött smeker sig över den smala midjans perfekt solbrända hud och blåser bort en förlupen lock av sitt vackra, svallande blonda hår; vad den tjejen egentligen gör är att våldta dig. Grovt. Genom att befinna sig i din närhet och låta dig se henne så har hon också påverkat dig, din närmsta framtids tankar och - om din sexuallitet på något sett innefattar tjejer - våta drömmar, dina ideal och mål. Hon är en del av din miljö, din omgivning, och du kan inte välja att ta bort henne då hon redan har passerat porten till ditt medvetande. Om du anstränger dig kan du låta bli att tänka på henne så mycket, men hon finns ändå där. Påverkar. Förändrar dig som person. Hon är kanske bara en droppe i den cistern som utgör din personlighet och ditt sinne - men hon är en droppe Funlight Wildberries som ska spädas ett till nio och kommer att ge smak åt och färga en inte oansenlig del av vattnet runtomkring.
Vi är offer, JAG är ett offer, för vår omgivning och vi blir våldtagna och misshandlade varje dag. Ibland är det bara små armbågar i revbenen i biokön - när man ser ett matlagningsprogram i TV med mat man vet att man aldrig kommer idas laga. Ibland är det en kraftig knuff i bröstet på krogen av någon uppretad och överförfriskad kille - när man får höra om hur ens flickväns ex är en bra bit in på sin första pokermiljon samtidigt som det ekar tomt i ens egen plånbok trots veckor av nudlar. Ibland är det ett stenhårt, rakt slag mitt i solar plexus inne på någon mörk bakgata som får dig att vika dig framlänges då all luft att drivs ur lungorna - när din barndomsfiende du för alltid tillönskat det värsta omskrivs i tidningen för att han nu både kommit in på den utbildning du ville ha och dessutom ärvt fem miljoner cash och pappas miljonföretag. Vi får ständigt lära oss att vi ska var snygga, rika, framgångsrika och lyckliga. Våra åsikter, värderingar, drömmar och mål påverkas och formas av vår omgivning. Det är därför våra minnen är bland det viktigaste vi har.
Jag tänker faktiskt komma fram till en poäng här. Jag är 23 år gammal och har alltså haft 23 år - i skrivande stund exakt 8603 dagar - på mig att formas. Den form jag nu har, den individ jag är, är ett resultat av dessa dagar och det är utifrån dessa som jag ser på världen. När man berättar något så är det svårt, nästan omöjligt, att inte lägga in värderingar i det man skriver. Så när ni läser det jag skriver, tänk på att det är världen sett ur mina ögon. Vilken uppfattning ni än framför så kommer jag inte - oavsett om jag håller med eller inte - på något sätt att ringakta en person för dess åsikter; även om det är åsikter om mig och mina värderingar. Nu är vi riktigt nära poängen här! Anledningen till att jag från början satte mig här och skrev var att jag läste en blogg som handlade om en tjej som tidigare i sitt liv, under sin skolgång, tydligen blivit mobbad och retad. Hon beskrev på ett mycket levande sätt en situation i skolan och hur hon handskades med den. Hon tyckte att hon klarat sig väl ur situationen, att hon vann. Jag hade sett det som en förlust. Det handlar om hur man ser på saker. Vilka värderingar man har. Och med det sagt så avslutar jag denna inledning för att börja skriva min första riktiga blogg om inlägget skrivet av "listoplisto" på Blogspot.com.
/Corundum
Sön 5/8 -07, kl. 22:20
Vi är skapelser, vi är _offer_ för vår omgivning. Under hela våra liv formas vi av vad som händer runt oss. Någonstans i vår allra innersta, mest primitiva del av våra hjärnor så ligger arvet, de otroligt få saker vi inte på något sätt kan påverka. Kärnan ligger trygg och opåverkbar - inte ens då vi är som mest alkoholpåverkade, drogade eller ligger blodiga med ena benet avslitet efter en lite väl nogsam och långdragen kontroll av vägbeskrivningen på din nya BMW:s GPS-skärm som otroligt nog inte visade älgen som förirrat sig in på vägen - inte ens då kommer vi att sluta följa vår kärnas inprogrammerade prioriteringsordning. Hjärtaktivitet. Andning. Överlevnad. Mat. Fortplantning. Vår kärna är något som har skapats och härdats under tiotusentals år på ett sätt som våra moderna värderingar aldrig kommer att helt kunna krossa eller smälta. Inte helt. Men vi kan sätta oss över den. Nästa skikt i vårt undermedvetna är arvet från våra biologiska föräldrar; retlighet, överdriven ementionell förmåga, musiksinne eller böjelse för små, röda prydnadsgrodor. Nästa skikt har kravlat sig upp på det medvetna planet.
Det är här omgivningen kommer in. Den starkaste, mest fasta förankrade egenskap vi har kommer från den uppfostran våra föräldrar gav oss. Vi kan förmodligen med stor ansträngning och lång tid nöta bort de värderingar vi fått med oss sen bröstmjölken - under förutsättning att vi blev ammade; något som har visat sig höja medelintelligenskvoten med drygt åtta steg jämfört med dem som inte blev det. Nåja. Att nöta bort de värderingarna är dock inte så lätt, eftersom att barnasinnen är så lättpåverkade och formbara. Vi är nog inte några vita taveldukar redo att fyllas när vi föds, men ett nästan vitt papper med lite försöker-bara-få-igång-min-bläckpenna-kladd på mitten och en kort inhandlingslista i ett hörn har nog föräldrar att arbeta med när de med ömma, kärleksfulla ögon ser sina små överfeta, skrövliga, röda, hårlösa, skrikande, dreglande barn. Så det skalet av vårt medvetande ligger djupt. Mycket djupt.
Men sen. Sen kommer _resten_. Allt annat som format oss; skolan, TV:n, fotbollstränaren, de jämnåriga kamraterna, fyllot på stan som kommer fram och säger Du schkaa var glad att du -hick- att du är kille...", dina lärare, dina egna lekar, vilken klimatzon du är i och hurtillvida du faktiskt lyckas hitta en moped du har råd med eller inte. Och det är det som formar oss, det som gör oss till de varelser och individer som jag som skriver och ni som läser i detta nu är. Unika. Speciella. I stort sett menlösa. Antagligen otroligt lika hundratals andra människor och lika lätt utbytbara som en engångsrakhyvel - men ändå egna och älskade. Om inte av oss själva så av någon annan. Glöm inte att det alltid finns någon som älskar dig.
- stannar upp ett ögonblick och reflekterar över den sista meningen -
Måste komma med en passus här. Jag är ateist. Inte en det-kanske-finns-något-högre-men-jag-vill-inte-verka-religiös-och-kalla-det-för-Gud, utan ateist på riktigt. Jag tänker aldrig se ner på någon som tror, inte ens de personer jag beskrev ovan, och jag har inte på något sätt något emot religiösa personer(om än ibland deras idiotiska religioner - vem kan säga att en religion som förespråkar frälsning genom död i det heliga kriget?), men jag tror inte på någonting utom vetenskapen. Att om det finns saker som vi inte kan förklara så kommer det dock en dag att förklaras. Om det inte kan förklaras så beror det på att det helt enkelt är för komplicerat för den mänskliga hjärnan att förstå, inte på någon gudomlig inverkan. Jag menar, försök förklara en färg för någon som är svart-vitt färgblind (vilket för övrigt är sjukt ovanligt, jag vet). Det går inte. Man kan inte förklara färger. Den färgblindas hjärna saknar förmåga att uppfatta färger, hur väl man än försöker förklara. Samma sak med de eviga frågorna för människor. Vi kommer nog aldrig att få svaret på meningen med livet - förutom 42 - därför att våra hjärnor antagligen inte är skapade för att kunna handskas med den formen av information. Har ni tänkt på att man inte KAN drömma något som inte är en kombination av det vi sett, hört eller fått beskrivet? Jag har en nära vän som fullständigt saknar luktsinne, hon är född utan de organen. Försök förklara en doft om ni kan. Det är inte så lätt, om än att det är lättare än färger. Dofter handlar till mycket stor del om associationer, så jag kan säga till henne att "Den här parfymen luktar fräscht, får mig att tänka på halstabletter, stora välstädade rum, snö och vältvättade kläder". Men jag kan fortfarande inte säga vad det luktar.
Men jag tror på sannolikheter. Det är helt enkelt väldigt liten sannolikhet att det finns personer därute som inte är älskade av någon. Så jag tror inte att det är så. Därför törs jag säga att det antagligen inte är någon av er läsare som inte är älskade. Jaja. Vidare.
Vi formas av vår omgivning, vare sig i vill det eller inte. Självklart kan man påverka det, till viss del välja vad man vill lägga märke till och komma ihåg, och självklart formas man minst lika mycket av sina egna tankar och reflektioner över dessa tankar. Men miljön kommer alltid att spela in, vare sig vi vill det eller inte. Vi är offer för vår omgivning. Den där tjejen på stan i bikinitop och kortkort kjol med en Coca Cola ZERO i handen, leende med sina vita tänder mot dig medan hon förstrött smeker sig över den smala midjans perfekt solbrända hud och blåser bort en förlupen lock av sitt vackra, svallande blonda hår; vad den tjejen egentligen gör är att våldta dig. Grovt. Genom att befinna sig i din närhet och låta dig se henne så har hon också påverkat dig, din närmsta framtids tankar och - om din sexuallitet på något sett innefattar tjejer - våta drömmar, dina ideal och mål. Hon är en del av din miljö, din omgivning, och du kan inte välja att ta bort henne då hon redan har passerat porten till ditt medvetande. Om du anstränger dig kan du låta bli att tänka på henne så mycket, men hon finns ändå där. Påverkar. Förändrar dig som person. Hon är kanske bara en droppe i den cistern som utgör din personlighet och ditt sinne - men hon är en droppe Funlight Wildberries som ska spädas ett till nio och kommer att ge smak åt och färga en inte oansenlig del av vattnet runtomkring.
Vi är offer, JAG är ett offer, för vår omgivning och vi blir våldtagna och misshandlade varje dag. Ibland är det bara små armbågar i revbenen i biokön - när man ser ett matlagningsprogram i TV med mat man vet att man aldrig kommer idas laga. Ibland är det en kraftig knuff i bröstet på krogen av någon uppretad och överförfriskad kille - när man får höra om hur ens flickväns ex är en bra bit in på sin första pokermiljon samtidigt som det ekar tomt i ens egen plånbok trots veckor av nudlar. Ibland är det ett stenhårt, rakt slag mitt i solar plexus inne på någon mörk bakgata som får dig att vika dig framlänges då all luft att drivs ur lungorna - när din barndomsfiende du för alltid tillönskat det värsta omskrivs i tidningen för att han nu både kommit in på den utbildning du ville ha och dessutom ärvt fem miljoner cash och pappas miljonföretag. Vi får ständigt lära oss att vi ska var snygga, rika, framgångsrika och lyckliga. Våra åsikter, värderingar, drömmar och mål påverkas och formas av vår omgivning. Det är därför våra minnen är bland det viktigaste vi har.
Jag tänker faktiskt komma fram till en poäng här. Jag är 23 år gammal och har alltså haft 23 år - i skrivande stund exakt 8603 dagar - på mig att formas. Den form jag nu har, den individ jag är, är ett resultat av dessa dagar och det är utifrån dessa som jag ser på världen. När man berättar något så är det svårt, nästan omöjligt, att inte lägga in värderingar i det man skriver. Så när ni läser det jag skriver, tänk på att det är världen sett ur mina ögon. Vilken uppfattning ni än framför så kommer jag inte - oavsett om jag håller med eller inte - på något sätt att ringakta en person för dess åsikter; även om det är åsikter om mig och mina värderingar. Nu är vi riktigt nära poängen här! Anledningen till att jag från början satte mig här och skrev var att jag läste en blogg som handlade om en tjej som tidigare i sitt liv, under sin skolgång, tydligen blivit mobbad och retad. Hon beskrev på ett mycket levande sätt en situation i skolan och hur hon handskades med den. Hon tyckte att hon klarat sig väl ur situationen, att hon vann. Jag hade sett det som en förlust. Det handlar om hur man ser på saker. Vilka värderingar man har. Och med det sagt så avslutar jag denna inledning för att börja skriva min första riktiga blogg om inlägget skrivet av "listoplisto" på Blogspot.com.
/Corundum
Sön 5/8 -07, kl. 22:20
#1: Corundum - hårdare än sten.
koru´nd (eng. corundum, av tamil kurundam, hindi kurund m.fl. former), mineral med sammansättningen Al2O3 (aluminiumoxid). Korund förekommer som accessoriskt mineral i vissa metamorfa bergarter som marmor, glimmerskiffer och gnejs. Mineralet finns även i en del kiseldioxidfattiga magmatiska bergarter som syenit och nefelinsyenit samt förekommer också anrikad i flodsediment. Korund som skall användas som slipmedel bryts i Zimbabwe, Ryska federationen och Indien. Korund blandad med magnetit och hematit (smärgel), bryts bl.a. på öarna Naxos och Samos (Grekland), vid Izmir (Turkiet) och Peekskill (New York, USA). Rubin och safir är ädelstensvarianter av korund.
Ren korund används inom verkstadsindustrin i slipverktyg och är känt för att vara värdens hårdaste mineral.- - - C O R U N D U M - h å r d a r e ä n s t e n - - -
