#8: Rädsla.
Jag menar det som en allvarligt ställd fråga:
Ett par saker om den förra texten bara. Först och främst - nej, jag tycker inte att jag var tuff, häftig och cool. Jag bara var. Det var vardag. Det var som det var. Saker och ting trappades så sakteliga ner. Jag vann sannerligen inte varje slagsmål jag hamnade i, men tillräckligt många för att till slut få vara ifred. Det fanns såklart alltid någon som skulle sticka upp, någon som inte trodde att jag menade allvar förrän de hade försökt själv. Jag minns speciellt ett tillfälle som än idag då jag tänker tillbaka får mig att skämmas så att det svider i hela kroppen. Allvarligt talat så vet jag inte om jag gör rätt i att berätta det här; men snälla - döm mig inte så hårt. Jag förtjänar inte något större medlidande, men jag ber om det ändå. Det var en liten, liten kille som gick i sjuan då jag gick i nian. Han var en sådan som man såg på och log lite från början just för att han var så klen och finlemmad. Men ingen log speciellt länge då man märkte hur hårt han gick åt sin omgivning med sin överdrivet kaxiga attityd. Det kan mycket väl varit så att han på det sättet försökte att kompensera sina fysiska brister. En dag så begick han till slut dumheten att ställa sig i vägen för mig, antagligen för att bevisa för sina vänner och alla andra att han tordes. Det hade då gått en avsevärd tid sen mitt senaste gruff och jag hade trott att det hela var över. Då han - bokstavligt - gick i vägen för mig i korridoren så kände jag bara hopplöshet. Skulle jag vara tvungen? Så jag gav honom en enda chans, den chans jag inte gett någon annan; sa bara åt honom att flytta på sig. Det gjorde han inte. Jag ville, ville verkligen inte göra illa honom. Så jag gick bara rakt fram, svepte honom åt sidan med armen med enda syfte att flytta på honom. Oturligt nog så föll han baklänges rätt på ett dörrhandtag så att han fullständigt tappade luften och föll ihop - förstås fullständigt oskadd, men antagligen ordentligt mörbultad. Jag ville verkligen bara vända mig om och be om ursäkt eller göra vadsomhelst för att gottgöra knatten jag hade gjort illa. Men då skulle det kanske börja om, då skulle jag ha visat svaghet. Så jag stålsatte mig och gick vidare.
...du ser, jag kan inte ens förmå mig att hjälpa någon annan
det här är be your own star-show
det här är bit ihop och sparka
och ge precis vad du behöver och ta vad du kan få...
Han kom igen, ungefär en vecka senare. Jag bad honom ännu en gång, den här gången med en känsla av desperation, att flytta på sig. Förstod han inte att jag menade allvar? Jag frågade precis det - "förstår du inte att jag menar allvar?!?"- nu ursinnig; inte på honom utan på att jag kände mig tvungen att göra illa honom trots att jag inget hellre ville än att låta bli.
Här. Här kunde jag ha låtit bli. Här kunde jag verkligen för första gången ha försökt söka någon annan lösning. Killen var 13år, alltså tre år yngre och säkert 30kg lättare, han hade säkerligen inte gått fem år i judo som jag, han hade sannerligen ingen aning om vad han gjorde. Men jag gjorde det inte. Jag tog den enkla vägen. Igen.
Jag tog ett enkelt judogrepp och kastade honom så försiktigt man nu kan när man slänger en kille i ett marmorgolv, tog ett nytt judogrepp och bröt hans arm bakåt tills han kvidande lovade att låta mig vara ifred i fortsättningen. Det var inte med högburet huvud jag gick hem den dagen.
Så hade det hela något gott med sig? Alla slagsmål, alla fysiska nederlag, all fysisk smärta? Antagligen. Ni märker att jag markerar den kroppsliga smärtan. Vinsten ligger kanske där. Jag tror att jag tog död på min sista rädsla någonstans under de där åren. Det finns mycket man kan vara rädd för. Spindlar, ormar, allmänt stora och farliga djur, mörker, döden, att bli våldtagen, att bli rånad, att bli överfallen och just att åka på stryk. När man har blivit slagen tillräckligt många gånger utan att bli allvarligt skadad så är man inte rädd för det sistnämnda längre. Man tappar inte respekten för det; är fortfarande försiktig så att man inte ska få det där enda, förödande slaget mot huvudet som för alltid skulle kunna invalidisera en - men man är inte rädd längre. Man vet empiriskt att det för det allra mesta går bra. Hittills har det gått bra. Sår läker. Det som inte läker är skräcken, paniken, oron, ängslan. Det är så många, alldeles för många, som om än inte totalt snärjda ändå lider av sin egen ängslan. Det var ett program på P3 för något år sedan som handlade om "rädsla". De bad folk att ringa in och berätta om deras rädslor. Jag ringde in och fick faktiskt några minuter i rampljuset då jag var den enda som uttryckte känslan av att inte vara rädd för någonting. Det verkade vara ovanligt. Min förklaring var för lång för att rymmas i ett inlägg i ett radioprogram, men mitt argument för att följa mitt exempel var, och är, enkelt. Om man inte är rädd så slipper man lida i onödan. Otäcka saker händer, vare sig man vill eller inte. Men om man inte är rädd för den så slipper man i alla fall lida i förskott, i onödan. Går man omkring och ständigt är rädd för att bli överfallen så lider man nog över en livstid sett mer än om man vandrat omkring obekymrat fram till den dag man väl blev överfallen. Lyckas man dessutom efteråt att behålla sitt lugn och sin tro på att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe så lever man nog ett relativt lätt och avslappnat liv. Jag är inte rädd för något. Egentligen är det enkelt när man ställer upp det:
* Spindlar, ormar, björnar osv. - antingen är de helt ofarliga eller kommer inte nära en människa som inte stör dem.
* Mörker - rädslan försvann då jag var tio. Kan förklara någon gång, men klistrar ni ihop en skyndsam hemfärd, mörka genvägar på skogsvägar, Terror at Elm Street och en överentusiastisk schäfervalp så får ni kanske en bild av hur en väl fungerande chockterapi kan se ut.
* Våldtäkt - inte så troligt då man är kille. Då jag dessutom tränat judo i nästan åtta år så tvivlar jag start på att någon som inte gjort detsamma skulle få mig på rygg. De enda som lyckats har antingen haft svart bälte eller glittrande blå ögon.
* Överfall - jag har som sagt fått stryk förr. Man försöker slå tillbaka, men går inte det så kan man springa. Eller krypa ihop, skydda huvudet och veta att det nog kommer att gå bra.
* Rån - vet inte. Har inte hänt, kommer inte att hända. Jag tror på turen.
* Döden - inte aktuellt. Jag är odödlig. Försök inte påstå annat. Då skulle jag ju kanske vara tvungen att oroa mig.
En mikrovågsugnen är inte det enda sättet att förenkla sitt liv.
/Corundum
Torsdag den 16/8 -07, kl 13:35
Är det konstigt att det är många saker som skrämmer mig
men inget jag är rädd för?
men inget jag är rädd för?
Ett par saker om den förra texten bara. Först och främst - nej, jag tycker inte att jag var tuff, häftig och cool. Jag bara var. Det var vardag. Det var som det var. Saker och ting trappades så sakteliga ner. Jag vann sannerligen inte varje slagsmål jag hamnade i, men tillräckligt många för att till slut få vara ifred. Det fanns såklart alltid någon som skulle sticka upp, någon som inte trodde att jag menade allvar förrän de hade försökt själv. Jag minns speciellt ett tillfälle som än idag då jag tänker tillbaka får mig att skämmas så att det svider i hela kroppen. Allvarligt talat så vet jag inte om jag gör rätt i att berätta det här; men snälla - döm mig inte så hårt. Jag förtjänar inte något större medlidande, men jag ber om det ändå. Det var en liten, liten kille som gick i sjuan då jag gick i nian. Han var en sådan som man såg på och log lite från början just för att han var så klen och finlemmad. Men ingen log speciellt länge då man märkte hur hårt han gick åt sin omgivning med sin överdrivet kaxiga attityd. Det kan mycket väl varit så att han på det sättet försökte att kompensera sina fysiska brister. En dag så begick han till slut dumheten att ställa sig i vägen för mig, antagligen för att bevisa för sina vänner och alla andra att han tordes. Det hade då gått en avsevärd tid sen mitt senaste gruff och jag hade trott att det hela var över. Då han - bokstavligt - gick i vägen för mig i korridoren så kände jag bara hopplöshet. Skulle jag vara tvungen? Så jag gav honom en enda chans, den chans jag inte gett någon annan; sa bara åt honom att flytta på sig. Det gjorde han inte. Jag ville, ville verkligen inte göra illa honom. Så jag gick bara rakt fram, svepte honom åt sidan med armen med enda syfte att flytta på honom. Oturligt nog så föll han baklänges rätt på ett dörrhandtag så att han fullständigt tappade luften och föll ihop - förstås fullständigt oskadd, men antagligen ordentligt mörbultad. Jag ville verkligen bara vända mig om och be om ursäkt eller göra vadsomhelst för att gottgöra knatten jag hade gjort illa. Men då skulle det kanske börja om, då skulle jag ha visat svaghet. Så jag stålsatte mig och gick vidare.
...du ser, jag kan inte ens förmå mig att hjälpa någon annan
det här är be your own star-show
det här är bit ihop och sparka
och ge precis vad du behöver och ta vad du kan få...
- Dunkla rum av Lars Winnerbäck
Han kom igen, ungefär en vecka senare. Jag bad honom ännu en gång, den här gången med en känsla av desperation, att flytta på sig. Förstod han inte att jag menade allvar? Jag frågade precis det - "förstår du inte att jag menar allvar?!?"- nu ursinnig; inte på honom utan på att jag kände mig tvungen att göra illa honom trots att jag inget hellre ville än att låta bli.
Här. Här kunde jag ha låtit bli. Här kunde jag verkligen för första gången ha försökt söka någon annan lösning. Killen var 13år, alltså tre år yngre och säkert 30kg lättare, han hade säkerligen inte gått fem år i judo som jag, han hade sannerligen ingen aning om vad han gjorde. Men jag gjorde det inte. Jag tog den enkla vägen. Igen.
Jag tog ett enkelt judogrepp och kastade honom så försiktigt man nu kan när man slänger en kille i ett marmorgolv, tog ett nytt judogrepp och bröt hans arm bakåt tills han kvidande lovade att låta mig vara ifred i fortsättningen. Det var inte med högburet huvud jag gick hem den dagen.
Så hade det hela något gott med sig? Alla slagsmål, alla fysiska nederlag, all fysisk smärta? Antagligen. Ni märker att jag markerar den kroppsliga smärtan. Vinsten ligger kanske där. Jag tror att jag tog död på min sista rädsla någonstans under de där åren. Det finns mycket man kan vara rädd för. Spindlar, ormar, allmänt stora och farliga djur, mörker, döden, att bli våldtagen, att bli rånad, att bli överfallen och just att åka på stryk. När man har blivit slagen tillräckligt många gånger utan att bli allvarligt skadad så är man inte rädd för det sistnämnda längre. Man tappar inte respekten för det; är fortfarande försiktig så att man inte ska få det där enda, förödande slaget mot huvudet som för alltid skulle kunna invalidisera en - men man är inte rädd längre. Man vet empiriskt att det för det allra mesta går bra. Hittills har det gått bra. Sår läker. Det som inte läker är skräcken, paniken, oron, ängslan. Det är så många, alldeles för många, som om än inte totalt snärjda ändå lider av sin egen ängslan. Det var ett program på P3 för något år sedan som handlade om "rädsla". De bad folk att ringa in och berätta om deras rädslor. Jag ringde in och fick faktiskt några minuter i rampljuset då jag var den enda som uttryckte känslan av att inte vara rädd för någonting. Det verkade vara ovanligt. Min förklaring var för lång för att rymmas i ett inlägg i ett radioprogram, men mitt argument för att följa mitt exempel var, och är, enkelt. Om man inte är rädd så slipper man lida i onödan. Otäcka saker händer, vare sig man vill eller inte. Men om man inte är rädd för den så slipper man i alla fall lida i förskott, i onödan. Går man omkring och ständigt är rädd för att bli överfallen så lider man nog över en livstid sett mer än om man vandrat omkring obekymrat fram till den dag man väl blev överfallen. Lyckas man dessutom efteråt att behålla sitt lugn och sin tro på att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe så lever man nog ett relativt lätt och avslappnat liv. Jag är inte rädd för något. Egentligen är det enkelt när man ställer upp det:
* Spindlar, ormar, björnar osv. - antingen är de helt ofarliga eller kommer inte nära en människa som inte stör dem.
* Mörker - rädslan försvann då jag var tio. Kan förklara någon gång, men klistrar ni ihop en skyndsam hemfärd, mörka genvägar på skogsvägar, Terror at Elm Street och en överentusiastisk schäfervalp så får ni kanske en bild av hur en väl fungerande chockterapi kan se ut.
* Våldtäkt - inte så troligt då man är kille. Då jag dessutom tränat judo i nästan åtta år så tvivlar jag start på att någon som inte gjort detsamma skulle få mig på rygg. De enda som lyckats har antingen haft svart bälte eller glittrande blå ögon.
* Överfall - jag har som sagt fått stryk förr. Man försöker slå tillbaka, men går inte det så kan man springa. Eller krypa ihop, skydda huvudet och veta att det nog kommer att gå bra.
* Rån - vet inte. Har inte hänt, kommer inte att hända. Jag tror på turen.
* Döden - inte aktuellt. Jag är odödlig. Försök inte påstå annat. Då skulle jag ju kanske vara tvungen att oroa mig.
En mikrovågsugnen är inte det enda sättet att förenkla sitt liv.
/Corundum
Torsdag den 16/8 -07, kl 13:35
Kommentarer
Trackback
