Corundum

---

Han såg på de flinande ansiktena med varje cell i kroppen brinnande av hat. De hade väntat på honom. När han kommit in genom dörrarna i stora entren till lågstadiedelen av skolan och skrattande tillsammans med sina kamrater tagit av sig de genomblöta handskarna och vridit ur dem så hade han inte märkt någonting. Fokus hade helt legat på planerna inför nästa rast - ett såhär fint snöbollsväder skulle de inte förslösa en sekund av. De hade stått bakom hörnet in i korridoren, allihopa. Ungefär tio killar från årskursen två år över dem hade i en välrepeterad kör vrålat så att det skallade mellan väggarna "JAG ÄR INGEN SVALA!".

Det hade hittat en ny egenhet. Det var dikterna som hämgde på väggen, alla i årskurs två hade varit tvungna att skriva dem. "En vårdikt" hade lärarinnan uppmanat dem, "Det behöver inte vara med rim, bara ni skriver något som har med er själva och våren att göra". Han hade skrivit med rim. Han var den enda som hade skrivit med rim. Han hade utmärkt sig. Igen. Han hade jämfört sig med en svala, eftersom att det var den enda fågel som rimmade med dvala, och han hade skrivit en dikt mer ambitiös och dubbelt så lång som någon annan i klassen. Och nu hängde den utanför klassrummet, i korridoren.

- han hade varit stolt över dikten -

Det hade varit elakt att riva sönder den, att ta ner den från väggen, att klottra över det han hade skrivit. Men det här var mer softistikerade förtryckare. De hade tagit bort alla andra dikter och satt fast dem allihop i en hög längst bort på väggen. Hans dikt hängde ensam kvar, mitt i det avgränsade utrymme hans lärarinna brukade använda för klassens alster. Längs med väggen, på båda sidor av korridoren så att man var tvungen att passera mellan dem, stod de nu. De hade lämnat en lucka mitt i det högra ledet. Där hängde dikten, illustrerad av honom själv, med en tafatt men med stor inlevelse målad svala under själva texten. Han såg de flinande ansiktena, såg den laddade, förväntansfulla energin som gjorde att de knappt kunde stå still och att vissa inte kunde hålla sig från att fnittra upphetsat.

Hans kamrater väjde åt höger i korridoren, trots att det var helt motsatt håll än var klassrummet låg. Vissa dröjde sig kvar i kapprummet och tittade ner i golvet, på sina kläder eller var som helst utom mot de viskande grabbarna längs korridorväggarna. De få som trots allt valde att gå genom den gatloppsliknande gången av människor gick fritt. Vissa av de äldre drog till och med undan sina fötter för att ge dem lättare passage. Det var honom de var ute efter.

Ett ringande ljud sjöng i hans öron när han lämnade väska och ytterkläder i kapprummet och gick mot dem. Han tänkte inte. Han visste inte vad han skulle göra. Han visste inte hur han skulle reagera. Han passerade mellan det första paret av killar. Inget. Andra paret. Inget. Han var nu halvvägs, ett steg från sin dikt där den hängde på väggen. Då kom det. En hård knuff i ryggen som nästan kastade honom mot killen på andra sidan. Han återfick balansen på en halv sekund och snurrade blixtsnabbt runt för att få se vem det var. Han. Han igen. En av de största, en av ledarna, uppviglarna, förhatliga mobbarna. Han registrerade omedvetet hur han stod. Fyra på vänster sida om honom. Fem på höger. Och mitt framför honom Han. Alla tre år äldre, alla femmor, alla minst en tredjedel större och tyngre. En hopplös strid; säkert nederlag.

- han var FORTFARANDE stolt över dikten -

Han var tvungen att hoppa när han kastade sig fram för att nå den mer än huvudet längre motståndarens strupe med sin knytnäve. Han la hela sin vikt bakom slaget, varje uns i hans adrenalinskakande kropp och brinnande sinne satsade på att skada så mycket som möjligt i det där första, enda slag han hade. Väggen bakom motståndaren råkade vara till hans fördel då den omöjliggjorde dennes chanser att rygga undan. Slaget träffade tungt, så tungt som en pojke på nio år kan åstadkomma.

De hade väntat på det. De hade vetat att han aldrig skulle springa, att han aldrig skulle vända och gå därifrån. De hade vetat att han, i sin tur, visste att lärarna inte skulle komma till hans hjälp. Att han inte skulle sänka sig till att behöva ta hjälp från andra. Inte idag, precis som han inte gjorde det igår. Eller dagen innan det. Eller veckan innan det.

De kastade sig fram - förbi sin flämtande, rosslande kamrat som tog sig för halsen - högg tag i hans armar bakifrån och slängde sig för att hålla fast hans ben. Hans sparkande fötter hann träffa den första av dem perfekt mellan benen och den andra, som böjde sig ner för att fånga nästa fot, rätt i ansiktet. Sedan hade de honom fast, armar och ben fjättrade i grepp han inte hade en chans att ta sig ur. I våldsamt ursinne och önskan att orsaka smärta högg han med tänderna mot en hand som höll hans axel fast. "Amatörer" tänkte han då tänderna fann fingrarna och naken hud. De visste ju att de måste akta sig för huvudet. Sedan bet han bara ihop, blundade och fortsatte att sprattla, nu i ren, svart desperation. Men han hade redan gett upp. Nu var det deras tur.

"Värt det" tänkte han, då första slaget träffade magen. Aldrig ge upp.


Aldrig.

---

/Corundum
Den 6/8 -07, kl. 13:12