#7: Iskallt.
Han hade lärt sig att tåla mera. Mycket mera. Man kan vänja sig det mesta. Han hade sedan länge bestämt sig för att han aldrig skulle lära sig. Han skulle aldrig behöva lära sig. Människor är dock väldigt anpassningsbara varelser, så med tiden så hade han nötts ner, acklimatiserats till sin omgivning och omedvetet börjat ta gliringar med ett större lugn. Att ha fått verkliga vänner gjorde också sitt till. När det värsta gänget på den gamla skolan hade gått ut sexan och bytt skola så hade de andra jämnåriga tordats umgås med honom. Då hade också mobbingen från de andra, mer enstaka värstingarna, lugnat ner sig.
Men att den värsta klassen hade bytt skola var bara en del av förklaringen.
Man växer fort under barnaåren. Den lilla, ettriga snorungen som hoppade på vem som helst om man bara provocerade honom tillräckligt hade börjat komma ikapp. Fortfarande många kilo lättare än de plågoandrar som hade gett sig på honom den där gången i korridoren - och många, otaliga och oräkneliga andra gånger - hade han fortsatt på samma sätt. Aldrig ge upp. Aldrig. Ge igen på det enda sätt han kände och kunde. Våld. Och det hade hjälpt. Tekniken hade slipats, de få spärrar han hade haft kvar hade nötts bort. Han hade vuxit, fått fler kilo att lägga bakom slagen. Och de hade lärt sig, lärt sig det enda han hoppats slutligen skulle gå in i deras tröga huvuden. Att någon måste komma fram först. Även om man försöker vara ett stort gäng så måste någon komma fram först, ta emot den där enda, våldsamma, ursinniga, vansinniga och totalt hämningslösa urladdningen han hade på sig som hämnd. Den killen skulle inte vara den som kom först fram nästa gång. När alla i det flinande gänget slutligen hade varit den som kom fram först så hade det mattats en aning. Likt de betingningar man med skarpa ord skapar då man uppfostrar en hundvalp hade de förstått, kommit ihåg smärtan från förra gången. Problemet var inte löst. Men dämpats. Dämpats kraftigt.
Att börja på en ny skola i högstadiet hade varit som att börja om. Återigen yngst, minst. Ännu en gång äldre, större, starkare och lika stöddiga bråkstakar som de han hade blivit av med i mellanstadiet. Ännu ett gäng valpar att dressera. För själv skulle han inte låta sig tuktas. Det hade de andra redan försökt och misslyckats med. Så hade det då börjat, ännu en gång. Han som gillade att plugga, han som räckte upp handen, han som satt längst fram, han som faktiskt läste läxorna, HAN skulle man ge sig på. Avvikelser. Abnormaliteter. Det var vad de sökte. Någon som utmärkte sig, ett offer de kunde samlas runt. Men den här gången gick det fortare. Första gången, någon gång under första månaden på den nya skolan, var de bara två på samma gång. Två personer som trodde att de kunde komma med elaka anmärkningar när han passerade i korridoren.
"Är du smart, eller, glasögonorm?" Skratt. Stannar på stället, utan att vända sig om. "Håll käften." Iskallt. "Haha! Annars vadå, snoken?" Mer skratt. Skratten tog slut, mycket plötsligt slut, när hans knytnäve träffade rätt i ansiktet. Han hade antagligen kunnat slå i magen istället. Han hade kunnat säga till en lärare istället - på den här skolan fanns det ju faktiskt en möjlighet att de skulle bry sig. Men spärrarna var borta.
Han hade klarat sig mycket bra den gången, en lite uttänjd tröja var det enda mobbarens kamrat hade lyckats åstadkomma innan han vräkt ner densamme på golvet. Spärrar. Man slår ingen som ligger. Där går gränsen. Han hade tagit den enkla utvägen och helt enkelt skyndat in i klassrummet han hade varit på väg till, nu skakande av adrenalin. Budskapet hade nog ändå gått fram.
Efter det hade de lärt sig; minst tre åt gången om man inte är mycket större. Men barn växer, även i sinnet. Det var inte längre lika lätt att uppbåda gäng för att reta någon bara för skojs skull då de flesta tretton- till sextonåringar har förstått att det är fel. Färre som jävlas. Färre att lära vad som händer om man kommer fram först. När han började åttan så hade det äntligen fungerat. Niorna var inte så mycket större, inte tillräckligt många, inte tillräckligt envetna för att hålla ut. Han hade inte slagit sig genom mer än första månaden förrän det tog slut. De tog slut. De ansåg det inte längre vara värt ansträngningen, inte värt blodet. En märklig känsla av tillfredsställelse började infinna sig i kroppen. Han hade lyckats. Det hade faktiskt, till slut, fungerat. Det tog drygt sju år. Men det hade fungerat.
Han hade börjat vänja sig vid lugnet av att inte behöva försvara sig varenda dag när den första "utmanaren" dök upp. Det rykte som gjorde att han fått vara ifred slog tillbaka. Nu ville bråkstakarna ta reda på om han verkligen kunde slåss.
Tre personer. Den mittersta ökänd för sin gruffiga, stöddiga attityd och faktumet att han blivit omflyttad från en annan skola. Han kallades "Helium" på grund av sin mycket speciella röst. De två på hans vardera sida kände han inte igen. De gick ett halvt steg bakom, avvaktande. Den ena flinade stort, den andra såg mer koncentrerad ut. Han satt och läste hemkunskapsläxan på en stol i ett hörn av korridoren, lite avsides för att kunna fokusera i lugn och ro. När han såg dem komma steg adrenalinet omedelbart. Det var löjligt uppenbart vad som komma skulle. Han reste sig raskt, utan att låta det synas hur angelägen han var att stå upp och komma ett steg från stolen för att få ryggen fri innan de kom fram. När det stod klart att det var honom de var på väg mot så slog han ihop hemkunskapsboken. En av de få inbundna skolböckerna med hårda pärmar - det var förmodligen meningen att mönstereleverna vid kursens slut skulle köpa ut boken till ett självkostnadspris för att på så vis ha en portal in i tvättlapparnas mystiska värld. Han hade redan betalat sitt exemplar.
"Du!"
Det var Helium som pratade.
Han vägde den tunga, hårda boken i händerna och flyttade över den till sin högra.
"Ja?" Lugnt, frågande.
"Jag har hört att du har en jävligt ful moped."
Han såg Helium stadigt i ögonen. Så. Snabbt, hårt, svepta han utan förvarning upp boken från midjehöjd, utan att för ett ögonblick röja sig genom att släppa ögonkontakten. Helium som oförberedd fortfarande stod med händerna längs sidorna träffades perfekt mitt i ansiktet, rakt över munnen, läpparna och upp under näsan. Inte ens en sekund senare forsade blodet ner från näsan och hans chockerat öppna mun röjde tänderna som snabbt färgades röda av blod.
"Vafan gör du?!?" Han vek sig framlänges och tog sig för munnen och näsan, vände sig om och halvsprang mot närmaste toalett.
Han såg det bara i periferin, då han hade flyttat fokus till killen till vänster; han som hade verkat mer koncentrerad än road. Han var nästa hot. Men han hade inte behövt oroa sig. Backupen, de båda killar som förväntades träda in i sin väns ställe om något skulle gå snett, hade redan på ett komiskt synkroniserat sätt vänt om - en åt varje håll - och mycket raskt börjat gå sin väg. Han kastade en blick åt Heliums håll igen och såg honom stå böjd över handfatet med blodet droppande mellan sina händer. Herregud. Patetiskt.
Adrenalin, eller snarare avsaknaden av adrenalin, var nyckeln. En hormonstinn person var man tvungen att slå igen och igen för att rå på. En person som ännu inte fått upp stressnivån såpass att han tordes börja slåss var känslig. Sårbar. Det var som när älgtjurar står mittemot varandra och skrapar med hovarna; munhuggandet som obligatoriskt förväntades föregå varje slagsmål. Slog man direkt så hade man ett otroligt övertag. Smärtan känns på ett fullständigt annorlunda sätt då man inte ännu fått sin adrenalin-endorfin-rush som ett par inledande knuffar i bröstet framkallar. Slå direkt. Slå hårt. Då kanske du bara behöver slå en enda gång.
Han dröjde sig inte kvar. Efter att mycket snabbt ha kastat en blick åt vartdera hållet i korridoren för att försäkra sig om att de båda underhuggarna verkligen var borta så vände han och gick ut genom närmaste dörr. Det skadade kanske inte att vara lite extra tidig till hemkunskapen just den här dagen.
Minnen.
Planerar att skriva om den här bloggen senare, antagligen på söndg. Ha det bra!
Over and out.
/Corundum
Fre den 10/8 -07, kl 07:16
Men att den värsta klassen hade bytt skola var bara en del av förklaringen.
Man växer fort under barnaåren. Den lilla, ettriga snorungen som hoppade på vem som helst om man bara provocerade honom tillräckligt hade börjat komma ikapp. Fortfarande många kilo lättare än de plågoandrar som hade gett sig på honom den där gången i korridoren - och många, otaliga och oräkneliga andra gånger - hade han fortsatt på samma sätt. Aldrig ge upp. Aldrig. Ge igen på det enda sätt han kände och kunde. Våld. Och det hade hjälpt. Tekniken hade slipats, de få spärrar han hade haft kvar hade nötts bort. Han hade vuxit, fått fler kilo att lägga bakom slagen. Och de hade lärt sig, lärt sig det enda han hoppats slutligen skulle gå in i deras tröga huvuden. Att någon måste komma fram först. Även om man försöker vara ett stort gäng så måste någon komma fram först, ta emot den där enda, våldsamma, ursinniga, vansinniga och totalt hämningslösa urladdningen han hade på sig som hämnd. Den killen skulle inte vara den som kom först fram nästa gång. När alla i det flinande gänget slutligen hade varit den som kom fram först så hade det mattats en aning. Likt de betingningar man med skarpa ord skapar då man uppfostrar en hundvalp hade de förstått, kommit ihåg smärtan från förra gången. Problemet var inte löst. Men dämpats. Dämpats kraftigt.
Att börja på en ny skola i högstadiet hade varit som att börja om. Återigen yngst, minst. Ännu en gång äldre, större, starkare och lika stöddiga bråkstakar som de han hade blivit av med i mellanstadiet. Ännu ett gäng valpar att dressera. För själv skulle han inte låta sig tuktas. Det hade de andra redan försökt och misslyckats med. Så hade det då börjat, ännu en gång. Han som gillade att plugga, han som räckte upp handen, han som satt längst fram, han som faktiskt läste läxorna, HAN skulle man ge sig på. Avvikelser. Abnormaliteter. Det var vad de sökte. Någon som utmärkte sig, ett offer de kunde samlas runt. Men den här gången gick det fortare. Första gången, någon gång under första månaden på den nya skolan, var de bara två på samma gång. Två personer som trodde att de kunde komma med elaka anmärkningar när han passerade i korridoren.
"Är du smart, eller, glasögonorm?" Skratt. Stannar på stället, utan att vända sig om. "Håll käften." Iskallt. "Haha! Annars vadå, snoken?" Mer skratt. Skratten tog slut, mycket plötsligt slut, när hans knytnäve träffade rätt i ansiktet. Han hade antagligen kunnat slå i magen istället. Han hade kunnat säga till en lärare istället - på den här skolan fanns det ju faktiskt en möjlighet att de skulle bry sig. Men spärrarna var borta.
Han hade klarat sig mycket bra den gången, en lite uttänjd tröja var det enda mobbarens kamrat hade lyckats åstadkomma innan han vräkt ner densamme på golvet. Spärrar. Man slår ingen som ligger. Där går gränsen. Han hade tagit den enkla utvägen och helt enkelt skyndat in i klassrummet han hade varit på väg till, nu skakande av adrenalin. Budskapet hade nog ändå gått fram.
Efter det hade de lärt sig; minst tre åt gången om man inte är mycket större. Men barn växer, även i sinnet. Det var inte längre lika lätt att uppbåda gäng för att reta någon bara för skojs skull då de flesta tretton- till sextonåringar har förstått att det är fel. Färre som jävlas. Färre att lära vad som händer om man kommer fram först. När han började åttan så hade det äntligen fungerat. Niorna var inte så mycket större, inte tillräckligt många, inte tillräckligt envetna för att hålla ut. Han hade inte slagit sig genom mer än första månaden förrän det tog slut. De tog slut. De ansåg det inte längre vara värt ansträngningen, inte värt blodet. En märklig känsla av tillfredsställelse började infinna sig i kroppen. Han hade lyckats. Det hade faktiskt, till slut, fungerat. Det tog drygt sju år. Men det hade fungerat.
Han hade börjat vänja sig vid lugnet av att inte behöva försvara sig varenda dag när den första "utmanaren" dök upp. Det rykte som gjorde att han fått vara ifred slog tillbaka. Nu ville bråkstakarna ta reda på om han verkligen kunde slåss.
Tre personer. Den mittersta ökänd för sin gruffiga, stöddiga attityd och faktumet att han blivit omflyttad från en annan skola. Han kallades "Helium" på grund av sin mycket speciella röst. De två på hans vardera sida kände han inte igen. De gick ett halvt steg bakom, avvaktande. Den ena flinade stort, den andra såg mer koncentrerad ut. Han satt och läste hemkunskapsläxan på en stol i ett hörn av korridoren, lite avsides för att kunna fokusera i lugn och ro. När han såg dem komma steg adrenalinet omedelbart. Det var löjligt uppenbart vad som komma skulle. Han reste sig raskt, utan att låta det synas hur angelägen han var att stå upp och komma ett steg från stolen för att få ryggen fri innan de kom fram. När det stod klart att det var honom de var på väg mot så slog han ihop hemkunskapsboken. En av de få inbundna skolböckerna med hårda pärmar - det var förmodligen meningen att mönstereleverna vid kursens slut skulle köpa ut boken till ett självkostnadspris för att på så vis ha en portal in i tvättlapparnas mystiska värld. Han hade redan betalat sitt exemplar.
"Du!"
Det var Helium som pratade.
Han vägde den tunga, hårda boken i händerna och flyttade över den till sin högra.
"Ja?" Lugnt, frågande.
"Jag har hört att du har en jävligt ful moped."
Han såg Helium stadigt i ögonen. Så. Snabbt, hårt, svepta han utan förvarning upp boken från midjehöjd, utan att för ett ögonblick röja sig genom att släppa ögonkontakten. Helium som oförberedd fortfarande stod med händerna längs sidorna träffades perfekt mitt i ansiktet, rakt över munnen, läpparna och upp under näsan. Inte ens en sekund senare forsade blodet ner från näsan och hans chockerat öppna mun röjde tänderna som snabbt färgades röda av blod.
"Vafan gör du?!?" Han vek sig framlänges och tog sig för munnen och näsan, vände sig om och halvsprang mot närmaste toalett.
Han såg det bara i periferin, då han hade flyttat fokus till killen till vänster; han som hade verkat mer koncentrerad än road. Han var nästa hot. Men han hade inte behövt oroa sig. Backupen, de båda killar som förväntades träda in i sin väns ställe om något skulle gå snett, hade redan på ett komiskt synkroniserat sätt vänt om - en åt varje håll - och mycket raskt börjat gå sin väg. Han kastade en blick åt Heliums håll igen och såg honom stå böjd över handfatet med blodet droppande mellan sina händer. Herregud. Patetiskt.
Adrenalin, eller snarare avsaknaden av adrenalin, var nyckeln. En hormonstinn person var man tvungen att slå igen och igen för att rå på. En person som ännu inte fått upp stressnivån såpass att han tordes börja slåss var känslig. Sårbar. Det var som när älgtjurar står mittemot varandra och skrapar med hovarna; munhuggandet som obligatoriskt förväntades föregå varje slagsmål. Slog man direkt så hade man ett otroligt övertag. Smärtan känns på ett fullständigt annorlunda sätt då man inte ännu fått sin adrenalin-endorfin-rush som ett par inledande knuffar i bröstet framkallar. Slå direkt. Slå hårt. Då kanske du bara behöver slå en enda gång.
Han dröjde sig inte kvar. Efter att mycket snabbt ha kastat en blick åt vartdera hållet i korridoren för att försäkra sig om att de båda underhuggarna verkligen var borta så vände han och gick ut genom närmaste dörr. Det skadade kanske inte att vara lite extra tidig till hemkunskapen just den här dagen.
Minnen.
Planerar att skriva om den här bloggen senare, antagligen på söndg. Ha det bra!
Over and out.
/Corundum
Fre den 10/8 -07, kl 07:16
Kommentarer
Trackback
