Corundum

Jag vet inte om jag gjorde rätt, alla de där åren. Jag vet inte om det kan ha funnits någon annan lösning. Förmodligen. Förmodligen någon både bättre, lugnare, vuxnare och snabbare lösning. Att skvallra för föräldrarna är ofta det första förslag jag får från dem jag berättar dessa historier för; för historierna är autentiska från början till slut - allt har hänt och allt har hänt mig personligen. Jag överdriver inte när jag skriver. Det känns inte som att det behövs. Men kom ihåg att jag var ett barn. Jag säger inte att ett barn inte vet vad som är rätt eller fel - för det gör de oftast. Men människor är, som jag redan sagt, mycket anpassningsbara varelser. Jag är ganska övertygad om att det hela handlar om att mina mobbare slog till redan min allra första vecka på skolan, någon av de första dagarna. Jag var liten, jag visste inte vad "skolan" innebar med alla sina nya regler, idéer och egenheter. Skolan är en alldeles egen värld, från första klass och åtminstone upp genom hela gymnasiet - universitetet har jag bara hunnit med en enda termin av och kan inte uttala mig säkert. Skolan är en stat i staten som jag både hatar och älskar, ett förhållningssätt som varit detsamma sen den där första, vacklande veckan. Jag var som sagt liten. Jag var ny. Jag var osäker. Och, som jag redan nämnt och vilket jag tror är viktigast i sammanhanget, jag visste inte vad skolan innebar. Eftersom att jag hamnade i mitt första bråk redan min första skolvecka så trodde jag helt enkelt att det var en självklar del av skolan, något man var tvungen att acceptera och lära sig att leva med. Ta det onda med det goda. Varför ska jag berätta för mina föräldrar att jag blev mobbad? Jag trodde att det hörde till.

Så hur kunde jag tro det, då ingen annan blev mobbad? Jag var lite annorlunda. Jag älskade verkligen skoljobbet, älskade att lära mig saker - vilket jag för övrigt fortfarande gör. Det går inte en dag nuförtiden utan att jag slår upp åtminstone en sak i Nationalencyklopedin©. Nå, det var sannerligen en oväsentlig detalj. Var tog tråden vägen? Just ja. Eftersom att jag var annorlunda, redan kunde läsa och skriva, fick ovanligt mycket uppmärksamhet av lärarna - på grund av detta så blev jag heller inte förvånad att jag fick bakslag i form av mobbingen. Här kommer en faktor in som jag tror till stor del förklarar varför jag reagerade som jag gjorde. Man är offer för sina erfarenheter, man är formad av sin uppfostran, uppväxt och sina upplevelser; och mina föräldrar har alltid sagt att "Du är bra!", sagt det så många gånger under mina barnaår att jag faktiskt trodde på det. Trodde på det på riktigt, inifrån och ut. När då någon kommer och säger att man inte är bra, trots att man är övertygad om att man faktiskt är det - då finns det två sätt att reagera. Antingen så blir man förvirrad och konfronterar vid nästa möjliga tillfälle sina föräldrar och frågar om man missförstått något på vägen: sa inte ni att jag var bra? Eller, om övertygelsen är tillräckligt djupt rotad, så vägrar man helt enkelt att acceptera det mobbarna påstår. Man säger emot: det är jag visst! Och när man möter hånfulla skratt till svar faller man ner på den nivå som barn i sjuårsåldern faktiskt förväntas befinna sig på och börjar slåss.

Slagsmålen och mobbingen blev min vardag. Jag var lika ursinnigt förbannad varje gång, men jag släppte det inte många minuter efter att sista slaget fallit - det var ju så det var. Inte något värt att hänga upp sig på. Mina lärare såg inget, eller valde att inget se. Det man inte känner till är inget problem. Tänk om man, ve och fasa, skulle vara tvungen att faktiskt leva upp till de krav på en antimobbingstrategi som skollagen kräver! Nej, usch! Jag tyckte verkligen om mina lärare då. I backspegeln kan jag inte låta bli att se på dem med förakt. Det ska inte vara svårt för en vuxen människa, som dessutom har utbildning i det, att handskas med barn som ännu inte hunnit fylla 13.

Så för att koppla tillbaka till texten "Viljestyrka" (#3) som jag kopierade av Listoplisto. Hon valde den andra uppenbara vägen. Att behärska sig, inte ge mobbarna tillfredställelsen att se hur uppretad och sårad man faktiskt blir. Behålla lugnet. Värdigheten. Det är en lösning, en lösning som förordas av många - speciellt lärare. "Bry dig inte om dem så lessnar de fort!" En bra tanke. De finns egentligen bara en hake.

Det fungerar inte.

De som mobbar ser det i ögonen. Någon skämtade en gång om att det är som hundar - det känner på sig om man är rädd. Ännu en likhet med dumma valpar. Jag har sett folk som försöker stå ut, försöker ignorera. Under perioder, vilka som längst varat kanske ett par månader, så försökte jag också. Det går inte. Det mattas inte för ett enda ögonblick. Det är min erfarenhet som jag baserar på mina empiriska studier av min egen situation och andras i min närhet som påmint om min. Det är ungefär som internskämt. När jag låg i lumpen så sattes vi, som sig bör, ofta i helt idiotiska och framförallt meningslösa arbetsuppgifter. Den enda lättnaden låg i att man var flera, alla i plutonen eller åtminstone stridsgruppen satt i samma situation. Så man skapade internskämt av saker som inte var roliga. Man skrattade varje gång någon sa "björk" mest bara för att någon övertrött soldat någon gång långt tidigare hade fått för sig att det var hysteriskt roligt. Jag känner igen det i mobbarnas beteende. Oavsett om de har DAMP, är osäkra eller bara har lite att göra så har man något att samlas runt, något att fylla tiden och avleda tankarna med. Jag tror inte att de egentligen bryr sig så mycket om hur deras byten reagerar på behandlingen, en kraftig respons är snarare bara en bonus. Internskämtet kan vara länge, mycket länge. Jag tror inte att det fungerar att ignorera.

Så hur bär man sig då åt? Jag tror på Grynet. Ta ingen skit! Ger sig någon på dig - berätta för era överordnade, oavsett om det är en lågstadielärare, gymnasiementor, VD på Tietonator eller majoren på F21:s luftbataljon. Befinner du dig i en situation där någon av de två sista är aktuella och det inte fungerar - anmäl dem! JO, polisen, tja... Varsomhelst. Jag har dålig koll på sådant. Men är det någon av de två förstnämnda - slå tillbaka. Fysiskt. För det fungerar. Oavsett hur liten och svag du är. Det finns förstås en nedre gräns, men satsningen är precis som Sveriges försvar: det ska kosta mer än det smakar att ge sig på en.

Jag hade en kamrat under gymnasiet som brukade säga att ett av mina största problem var att jag alltid ville lösa alla problem, helst på en gång, helst på ett radikalt och snabbt sätt. Kanske är sant. Jag vet sannerligen inte om mitt sätt är bra, tycker egentligen det inte ens själv. Jag vet bara att göra ingenting känns fel, så fel. Men det kanske är rätt sätt för vissa. Jag har faktiskt, någon gång, kanske, haft fel. Tror att det var en torsdag. Jag kan ha det nu igen. Inga lösningar passar alla.

En sista kommentar innan jag ger mig för idag. Jag vill bara inflika att jag faktiskt ALDRIG har startat ett slagsmål. Deras smädelser, förolämpningar, hot eller knuffar har alltid kommit först. Alltid. Jag vill inte vara våldsam. Jag har bara känt mig... Tvingad.


Over and out.

/Corundum
Onsdag den 8/8 -07, kl 19:52