#2: Inledning - Att formas med våld.
Så många minnen.
Vi är skapelser, vi är _offer_ för vår omgivning. Under hela våra liv formas vi av vad som händer runt oss. Någonstans i vår allra innersta, mest primitiva del av våra hjärnor så ligger arvet, de otroligt få saker vi inte på något sätt kan påverka. Kärnan ligger trygg och opåverkbar - inte ens då vi är som mest alkoholpåverkade, drogade eller ligger blodiga med ena benet avslitet efter en lite väl nogsam och långdragen kontroll av vägbeskrivningen på din nya BMW:s GPS-skärm som otroligt nog inte visade älgen som förirrat sig in på vägen - inte ens då kommer vi att sluta följa vår kärnas inprogrammerade prioriteringsordning. Hjärtaktivitet. Andning. Överlevnad. Mat. Fortplantning. Vår kärna är något som har skapats och härdats under tiotusentals år på ett sätt som våra moderna värderingar aldrig kommer att helt kunna krossa eller smälta. Inte helt. Men vi kan sätta oss över den. Nästa skikt i vårt undermedvetna är arvet från våra biologiska föräldrar; retlighet, överdriven ementionell förmåga, musiksinne eller böjelse för små, röda prydnadsgrodor. Nästa skikt har kravlat sig upp på det medvetna planet.
Det är här omgivningen kommer in. Den starkaste, mest fasta förankrade egenskap vi har kommer från den uppfostran våra föräldrar gav oss. Vi kan förmodligen med stor ansträngning och lång tid nöta bort de värderingar vi fått med oss sen bröstmjölken - under förutsättning att vi blev ammade; något som har visat sig höja medelintelligenskvoten med drygt åtta steg jämfört med dem som inte blev det. Nåja. Att nöta bort de värderingarna är dock inte så lätt, eftersom att barnasinnen är så lättpåverkade och formbara. Vi är nog inte några vita taveldukar redo att fyllas när vi föds, men ett nästan vitt papper med lite försöker-bara-få-igång-min-bläckpenna-kladd på mitten och en kort inhandlingslista i ett hörn har nog föräldrar att arbeta med när de med ömma, kärleksfulla ögon ser sina små överfeta, skrövliga, röda, hårlösa, skrikande, dreglande barn. Så det skalet av vårt medvetande ligger djupt. Mycket djupt.
Men sen. Sen kommer _resten_. Allt annat som format oss; skolan, TV:n, fotbollstränaren, de jämnåriga kamraterna, fyllot på stan som kommer fram och säger Du schkaa var glad att du -hick- att du är kille...", dina lärare, dina egna lekar, vilken klimatzon du är i och hurtillvida du faktiskt lyckas hitta en moped du har råd med eller inte. Och det är det som formar oss, det som gör oss till de varelser och individer som jag som skriver och ni som läser i detta nu är. Unika. Speciella. I stort sett menlösa. Antagligen otroligt lika hundratals andra människor och lika lätt utbytbara som en engångsrakhyvel - men ändå egna och älskade. Om inte av oss själva så av någon annan. Glöm inte att det alltid finns någon som älskar dig.
- stannar upp ett ögonblick och reflekterar över den sista meningen -
Måste komma med en passus här. Jag är ateist. Inte en det-kanske-finns-något-högre-men-jag-vill-inte-verka-religiös-och-kalla-det-för-Gud, utan ateist på riktigt. Jag tänker aldrig se ner på någon som tror, inte ens de personer jag beskrev ovan, och jag har inte på något sätt något emot religiösa personer(om än ibland deras idiotiska religioner - vem kan säga att en religion som förespråkar frälsning genom död i det heliga kriget?), men jag tror inte på någonting utom vetenskapen. Att om det finns saker som vi inte kan förklara så kommer det dock en dag att förklaras. Om det inte kan förklaras så beror det på att det helt enkelt är för komplicerat för den mänskliga hjärnan att förstå, inte på någon gudomlig inverkan. Jag menar, försök förklara en färg för någon som är svart-vitt färgblind (vilket för övrigt är sjukt ovanligt, jag vet). Det går inte. Man kan inte förklara färger. Den färgblindas hjärna saknar förmåga att uppfatta färger, hur väl man än försöker förklara. Samma sak med de eviga frågorna för människor. Vi kommer nog aldrig att få svaret på meningen med livet - förutom 42 - därför att våra hjärnor antagligen inte är skapade för att kunna handskas med den formen av information. Har ni tänkt på att man inte KAN drömma något som inte är en kombination av det vi sett, hört eller fått beskrivet? Jag har en nära vän som fullständigt saknar luktsinne, hon är född utan de organen. Försök förklara en doft om ni kan. Det är inte så lätt, om än att det är lättare än färger. Dofter handlar till mycket stor del om associationer, så jag kan säga till henne att "Den här parfymen luktar fräscht, får mig att tänka på halstabletter, stora välstädade rum, snö och vältvättade kläder". Men jag kan fortfarande inte säga vad det luktar.
Men jag tror på sannolikheter. Det är helt enkelt väldigt liten sannolikhet att det finns personer därute som inte är älskade av någon. Så jag tror inte att det är så. Därför törs jag säga att det antagligen inte är någon av er läsare som inte är älskade. Jaja. Vidare.
Vi formas av vår omgivning, vare sig i vill det eller inte. Självklart kan man påverka det, till viss del välja vad man vill lägga märke till och komma ihåg, och självklart formas man minst lika mycket av sina egna tankar och reflektioner över dessa tankar. Men miljön kommer alltid att spela in, vare sig vi vill det eller inte. Vi är offer för vår omgivning. Den där tjejen på stan i bikinitop och kortkort kjol med en Coca Cola ZERO i handen, leende med sina vita tänder mot dig medan hon förstrött smeker sig över den smala midjans perfekt solbrända hud och blåser bort en förlupen lock av sitt vackra, svallande blonda hår; vad den tjejen egentligen gör är att våldta dig. Grovt. Genom att befinna sig i din närhet och låta dig se henne så har hon också påverkat dig, din närmsta framtids tankar och - om din sexuallitet på något sett innefattar tjejer - våta drömmar, dina ideal och mål. Hon är en del av din miljö, din omgivning, och du kan inte välja att ta bort henne då hon redan har passerat porten till ditt medvetande. Om du anstränger dig kan du låta bli att tänka på henne så mycket, men hon finns ändå där. Påverkar. Förändrar dig som person. Hon är kanske bara en droppe i den cistern som utgör din personlighet och ditt sinne - men hon är en droppe Funlight Wildberries som ska spädas ett till nio och kommer att ge smak åt och färga en inte oansenlig del av vattnet runtomkring.
Vi är offer, JAG är ett offer, för vår omgivning och vi blir våldtagna och misshandlade varje dag. Ibland är det bara små armbågar i revbenen i biokön - när man ser ett matlagningsprogram i TV med mat man vet att man aldrig kommer idas laga. Ibland är det en kraftig knuff i bröstet på krogen av någon uppretad och överförfriskad kille - när man får höra om hur ens flickväns ex är en bra bit in på sin första pokermiljon samtidigt som det ekar tomt i ens egen plånbok trots veckor av nudlar. Ibland är det ett stenhårt, rakt slag mitt i solar plexus inne på någon mörk bakgata som får dig att vika dig framlänges då all luft att drivs ur lungorna - när din barndomsfiende du för alltid tillönskat det värsta omskrivs i tidningen för att han nu både kommit in på den utbildning du ville ha och dessutom ärvt fem miljoner cash och pappas miljonföretag. Vi får ständigt lära oss att vi ska var snygga, rika, framgångsrika och lyckliga. Våra åsikter, värderingar, drömmar och mål påverkas och formas av vår omgivning. Det är därför våra minnen är bland det viktigaste vi har.
Jag tänker faktiskt komma fram till en poäng här. Jag är 23 år gammal och har alltså haft 23 år - i skrivande stund exakt 8603 dagar - på mig att formas. Den form jag nu har, den individ jag är, är ett resultat av dessa dagar och det är utifrån dessa som jag ser på världen. När man berättar något så är det svårt, nästan omöjligt, att inte lägga in värderingar i det man skriver. Så när ni läser det jag skriver, tänk på att det är världen sett ur mina ögon. Vilken uppfattning ni än framför så kommer jag inte - oavsett om jag håller med eller inte - på något sätt att ringakta en person för dess åsikter; även om det är åsikter om mig och mina värderingar. Nu är vi riktigt nära poängen här! Anledningen till att jag från början satte mig här och skrev var att jag läste en blogg som handlade om en tjej som tidigare i sitt liv, under sin skolgång, tydligen blivit mobbad och retad. Hon beskrev på ett mycket levande sätt en situation i skolan och hur hon handskades med den. Hon tyckte att hon klarat sig väl ur situationen, att hon vann. Jag hade sett det som en förlust. Det handlar om hur man ser på saker. Vilka värderingar man har. Och med det sagt så avslutar jag denna inledning för att börja skriva min första riktiga blogg om inlägget skrivet av "listoplisto" på Blogspot.com.
/Corundum
Sön 5/8 -07, kl. 22:20
Vi är skapelser, vi är _offer_ för vår omgivning. Under hela våra liv formas vi av vad som händer runt oss. Någonstans i vår allra innersta, mest primitiva del av våra hjärnor så ligger arvet, de otroligt få saker vi inte på något sätt kan påverka. Kärnan ligger trygg och opåverkbar - inte ens då vi är som mest alkoholpåverkade, drogade eller ligger blodiga med ena benet avslitet efter en lite väl nogsam och långdragen kontroll av vägbeskrivningen på din nya BMW:s GPS-skärm som otroligt nog inte visade älgen som förirrat sig in på vägen - inte ens då kommer vi att sluta följa vår kärnas inprogrammerade prioriteringsordning. Hjärtaktivitet. Andning. Överlevnad. Mat. Fortplantning. Vår kärna är något som har skapats och härdats under tiotusentals år på ett sätt som våra moderna värderingar aldrig kommer att helt kunna krossa eller smälta. Inte helt. Men vi kan sätta oss över den. Nästa skikt i vårt undermedvetna är arvet från våra biologiska föräldrar; retlighet, överdriven ementionell förmåga, musiksinne eller böjelse för små, röda prydnadsgrodor. Nästa skikt har kravlat sig upp på det medvetna planet.
Det är här omgivningen kommer in. Den starkaste, mest fasta förankrade egenskap vi har kommer från den uppfostran våra föräldrar gav oss. Vi kan förmodligen med stor ansträngning och lång tid nöta bort de värderingar vi fått med oss sen bröstmjölken - under förutsättning att vi blev ammade; något som har visat sig höja medelintelligenskvoten med drygt åtta steg jämfört med dem som inte blev det. Nåja. Att nöta bort de värderingarna är dock inte så lätt, eftersom att barnasinnen är så lättpåverkade och formbara. Vi är nog inte några vita taveldukar redo att fyllas när vi föds, men ett nästan vitt papper med lite försöker-bara-få-igång-min-bläckpenna-kladd på mitten och en kort inhandlingslista i ett hörn har nog föräldrar att arbeta med när de med ömma, kärleksfulla ögon ser sina små överfeta, skrövliga, röda, hårlösa, skrikande, dreglande barn. Så det skalet av vårt medvetande ligger djupt. Mycket djupt.
Men sen. Sen kommer _resten_. Allt annat som format oss; skolan, TV:n, fotbollstränaren, de jämnåriga kamraterna, fyllot på stan som kommer fram och säger Du schkaa var glad att du -hick- att du är kille...", dina lärare, dina egna lekar, vilken klimatzon du är i och hurtillvida du faktiskt lyckas hitta en moped du har råd med eller inte. Och det är det som formar oss, det som gör oss till de varelser och individer som jag som skriver och ni som läser i detta nu är. Unika. Speciella. I stort sett menlösa. Antagligen otroligt lika hundratals andra människor och lika lätt utbytbara som en engångsrakhyvel - men ändå egna och älskade. Om inte av oss själva så av någon annan. Glöm inte att det alltid finns någon som älskar dig.
- stannar upp ett ögonblick och reflekterar över den sista meningen -
Måste komma med en passus här. Jag är ateist. Inte en det-kanske-finns-något-högre-men-jag-vill-inte-verka-religiös-och-kalla-det-för-Gud, utan ateist på riktigt. Jag tänker aldrig se ner på någon som tror, inte ens de personer jag beskrev ovan, och jag har inte på något sätt något emot religiösa personer(om än ibland deras idiotiska religioner - vem kan säga att en religion som förespråkar frälsning genom död i det heliga kriget?), men jag tror inte på någonting utom vetenskapen. Att om det finns saker som vi inte kan förklara så kommer det dock en dag att förklaras. Om det inte kan förklaras så beror det på att det helt enkelt är för komplicerat för den mänskliga hjärnan att förstå, inte på någon gudomlig inverkan. Jag menar, försök förklara en färg för någon som är svart-vitt färgblind (vilket för övrigt är sjukt ovanligt, jag vet). Det går inte. Man kan inte förklara färger. Den färgblindas hjärna saknar förmåga att uppfatta färger, hur väl man än försöker förklara. Samma sak med de eviga frågorna för människor. Vi kommer nog aldrig att få svaret på meningen med livet - förutom 42 - därför att våra hjärnor antagligen inte är skapade för att kunna handskas med den formen av information. Har ni tänkt på att man inte KAN drömma något som inte är en kombination av det vi sett, hört eller fått beskrivet? Jag har en nära vän som fullständigt saknar luktsinne, hon är född utan de organen. Försök förklara en doft om ni kan. Det är inte så lätt, om än att det är lättare än färger. Dofter handlar till mycket stor del om associationer, så jag kan säga till henne att "Den här parfymen luktar fräscht, får mig att tänka på halstabletter, stora välstädade rum, snö och vältvättade kläder". Men jag kan fortfarande inte säga vad det luktar.
Men jag tror på sannolikheter. Det är helt enkelt väldigt liten sannolikhet att det finns personer därute som inte är älskade av någon. Så jag tror inte att det är så. Därför törs jag säga att det antagligen inte är någon av er läsare som inte är älskade. Jaja. Vidare.
Vi formas av vår omgivning, vare sig i vill det eller inte. Självklart kan man påverka det, till viss del välja vad man vill lägga märke till och komma ihåg, och självklart formas man minst lika mycket av sina egna tankar och reflektioner över dessa tankar. Men miljön kommer alltid att spela in, vare sig vi vill det eller inte. Vi är offer för vår omgivning. Den där tjejen på stan i bikinitop och kortkort kjol med en Coca Cola ZERO i handen, leende med sina vita tänder mot dig medan hon förstrött smeker sig över den smala midjans perfekt solbrända hud och blåser bort en förlupen lock av sitt vackra, svallande blonda hår; vad den tjejen egentligen gör är att våldta dig. Grovt. Genom att befinna sig i din närhet och låta dig se henne så har hon också påverkat dig, din närmsta framtids tankar och - om din sexuallitet på något sett innefattar tjejer - våta drömmar, dina ideal och mål. Hon är en del av din miljö, din omgivning, och du kan inte välja att ta bort henne då hon redan har passerat porten till ditt medvetande. Om du anstränger dig kan du låta bli att tänka på henne så mycket, men hon finns ändå där. Påverkar. Förändrar dig som person. Hon är kanske bara en droppe i den cistern som utgör din personlighet och ditt sinne - men hon är en droppe Funlight Wildberries som ska spädas ett till nio och kommer att ge smak åt och färga en inte oansenlig del av vattnet runtomkring.
Vi är offer, JAG är ett offer, för vår omgivning och vi blir våldtagna och misshandlade varje dag. Ibland är det bara små armbågar i revbenen i biokön - när man ser ett matlagningsprogram i TV med mat man vet att man aldrig kommer idas laga. Ibland är det en kraftig knuff i bröstet på krogen av någon uppretad och överförfriskad kille - när man får höra om hur ens flickväns ex är en bra bit in på sin första pokermiljon samtidigt som det ekar tomt i ens egen plånbok trots veckor av nudlar. Ibland är det ett stenhårt, rakt slag mitt i solar plexus inne på någon mörk bakgata som får dig att vika dig framlänges då all luft att drivs ur lungorna - när din barndomsfiende du för alltid tillönskat det värsta omskrivs i tidningen för att han nu både kommit in på den utbildning du ville ha och dessutom ärvt fem miljoner cash och pappas miljonföretag. Vi får ständigt lära oss att vi ska var snygga, rika, framgångsrika och lyckliga. Våra åsikter, värderingar, drömmar och mål påverkas och formas av vår omgivning. Det är därför våra minnen är bland det viktigaste vi har.
Jag tänker faktiskt komma fram till en poäng här. Jag är 23 år gammal och har alltså haft 23 år - i skrivande stund exakt 8603 dagar - på mig att formas. Den form jag nu har, den individ jag är, är ett resultat av dessa dagar och det är utifrån dessa som jag ser på världen. När man berättar något så är det svårt, nästan omöjligt, att inte lägga in värderingar i det man skriver. Så när ni läser det jag skriver, tänk på att det är världen sett ur mina ögon. Vilken uppfattning ni än framför så kommer jag inte - oavsett om jag håller med eller inte - på något sätt att ringakta en person för dess åsikter; även om det är åsikter om mig och mina värderingar. Nu är vi riktigt nära poängen här! Anledningen till att jag från början satte mig här och skrev var att jag läste en blogg som handlade om en tjej som tidigare i sitt liv, under sin skolgång, tydligen blivit mobbad och retad. Hon beskrev på ett mycket levande sätt en situation i skolan och hur hon handskades med den. Hon tyckte att hon klarat sig väl ur situationen, att hon vann. Jag hade sett det som en förlust. Det handlar om hur man ser på saker. Vilka värderingar man har. Och med det sagt så avslutar jag denna inledning för att börja skriva min första riktiga blogg om inlägget skrivet av "listoplisto" på Blogspot.com.
/Corundum
Sön 5/8 -07, kl. 22:20
Kommentarer
Trackback
