#10: Ner med feminismen!
Okej. Det här blev ett lite längre inlägg än vad jag först tänkt mig, men sånt händer. När jag väl börjar skriva så brukar det bli en del.
Ska väl passa på att be om ursäkt för just det, att jag inte har skrivit på så otroligt länge. Jag bara haft så väldigt mycket att tänka på under november-december att jag inte riktigt orkat med att koncentera mig. Ha överseende. Men, som vanligt, jag ska försöka att komma igång igen. Har man väl börjat så blir det faktiskt lite lättare sen.
Nå, som sagt, extra långt inlägg. Förslag på taktik är att läsa kanske halva, sen ge upp en stund för att surfa in på tjuvlyssnat eller något sånt, så kan man fortsätta sedan. Lycka till!
Ja, självklart har jag satt rubriken för att provocera. Hade jag varit så oupplyst att jag på allvar inte förstått vikten av jämställdhet och de problem det orsakar i vårt samhälle så hade jag istället skrivit något i stil med "Kärringjävlar". Eller något liknande. Men det är sant att ovanstående begrepp gör mig arg, irriterad och framförallt frustrerad.
Jag tror på jämlikhet. Verkligen. Av alla de politiska och samhällsaktuella frågor jag hittills snubblat över under min 23-åriga livstid så är det nog den som känts viktigast och engagerat mig mest, tätt följd av homosexuellas rättigheter, vikten av sexualupplysning och integrationsproblematiken med invandrare; i den ordningen. Människors lika värde, inte bara inför den gud jag inte tror på, utan också i medmänniskornas ögon känns för mig som en förutsättning för ett fungerande samhälle. Ett samhälle som utvecklas, ett samhälle där alla kan ha det bra. Jag är jätteglad för de relativt (i ordets rätta bemärkelse - sett i relation till tigare händelser) stora framsteg som jämställdheten tagit bara under min livstid och de senaste åren. Kvinnor har fått det bättre i dessa dagar, de har det lättare att nå höga positioner inom näringslivet och det är mer accepterat att karlar stannar hemma och tar ut hela sin barnledighet än vad det var tidigare. Men det är sannerligen långt kvar. Jag läste en gång en krönika av en tjej som målade upp en scen där två personer pratade och den enda sa att hon var feminist; varvid den andre svarade "Åh, vad -95!". Krönikörens poäng var att det aldrig fick bli så, eftersom att feminismen är en så viktig fråga att den aldrig få bli en övergående trend, något som är politiskt korrekt under ett par års period för att sedan försvinna. Det verkar som att denna skribents farhågor inte besannats nämnvärt, även om det inte är lika många som går omkring och upplyser sin omgivning om att de är feminister som förut. Jag tror själv att det är en bra sak. Den dag då man inte behöver nämna om man är hetero- eller homosexuell kommer den jämlikheten vara fullständig, och detsamma gäller feminismen. Den dag då alla tror på verklig jämlikhet kommer inte något behöva sägas, lika lite som man nu för tiden behöver stoltsera med att man är för kvinnors rösträtt.
Men.
Det finns ett problem med feminismen, ett problem som gör att jag inte kan ställa mig till den stora massa som redan svurit sig till dess idéer och tankar. Ett fel som får mig att pyra av återhållen ilska varje gång jag hör uttrycket på TV.
"Feminism"
Hör ni inte hur det låter?!? Slår man upp "feminin" i Nationalencyklopedin så får man följande beskrivning:
"fe´minin adj. ~t
ORDLED: fem-in-in ? som har utpräglat kvinnliga egenskaper el. som är kvinna {se: kvinnlig}: en ~ motsvarighet till Strindberg BET.NYANSER: a) ibl. med negativ bibetydelse, särsk. om män: en förvekligad, nästan ~ yngling b) om ord, särsk. substantiv som böjs på samma sätt som många substantiv som betecknar varelser av honkön {se femininum}
[språkvet.]
HIST.: sedan 1822; av lat. femininus med samma bet., till femina 'kvinna'
Saxat ur NE.se©, http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=O147922 <-- Går bara att se om man är betalande medlem, tyvärr.
Ser ni vad jag menar? Feminism är per definition en fråga om jämställdhet. Ordet "feminin" syftar dock på något kvinnligt. Alltså. Mitt problem är ORDET i sig! Jag VÄGRAR kalla mig feminist. Det låter som att allt handlar om kvinnor, vilket inte är fallet. Det handlar om jämställdhet. När jag gick på gymnasiet så började jag och ett par klasskamrater av det motsatta könet att diskutera barn. Jag berättade att min far tagit ut hela sin föräldraledighet då jag var liten och att jag tror att det inte bara är bra utan helt enkelt en förutsättning för att man ska ha ett bra utgångsläge då man senare ska lära känna sina barn. Ska man få en fullgod emotionell kontakt med sina småttingar så går det nog inte att som far lägga över en så stor del av ansvaret på sin respektive; och låta henne stanna hemma i så stor utsträckning som oftast är fallet i Sverige. (Kom nu ihåg att jag bara är 23år gammal och då dessutom bara var 18 - det är altruistiska åsikter jag inte vet om de går att genomföra! Men jag hoppas.) Svaret jag fick då var att det inte spelar någon roll om killar stannar hemma eller ej - de kommer ändå aldrig att komma lika emotionellt nära sina barn som en mor gör. Den åsikten höll på att få mig att gå i taket - jag blev så otroligt arg! Snacka om att klanka ner på oss killar - har vi inte samma förmåga till kärlek som tjejer? Kan vi inte älska vår nästa, våra respektive eller våra barn som en kvinna kan? Jag visste nästan inte vad jag skulle säga - och DET, mina vänner, är INTE vanligt. Jag gillar att prata. Nå, medan jag var i full färd med att samla mig för att komma med något svidande svar mot min fyrhövdade motståndarskara så passerade vår biologi-, kemi- och naturvetenskapslärare i korridoren med en vagn full med provrör - vi skulle just ha lektion med honom. Jag högg tag i honom och bad om stöd - ställ dig på min sida nu och säg att karlar har samma förmåga att älska sina barn som mödrar har! Vad tror ni att han svarade? "Nja, du, jag tror faktiskt inte det... Det är som att kvinnor är bättre på att känna för sina ungar..."
Jag var tvungen att gå ut och andas lite kall vinterluft innan jag kunde följa med de andra in i klassrummet.
Ungefär här är det lämpligt att gå och ta en kopp kaffe innan ni läser vidare. Eller, om du är en sån som kan koncentrera dig i mer än fem minuter, fortsätt för all del.
Det handlar om jämställdhet. Jag erkänner mycket villigt att det i mer än nio fall av tio är kvinnorna som kommer till korta - men inte alltid. Just därför går jag inte med på att använda ett ord som så uppenbart går ut på att tänka till kvinnors fördel. Vet ni hur krångligt det är att förklara för gamlingar på äldreboendena att man faktiskt jobbar där? De förväntar sig helt enkelt inte en kille. Nu skulle en militant feminist säkert säga att det är ännu ett bevis på att förtryckta kvinnor har haft de sämst betalda jobben med lägst status genom alla tider och därför associeras till dessa, vilket väl till stor del är sant; MEN det är numera också en nackdel för oss killar. Nå, det var inte direkt väsentligt. Poängen är att det går inte att kompensera för tiden som varit. Vi killar har dominerat den här planeten sen den dag vi lärde oss att handskas med ett spjut, pilbåge eller slunga såpass väl att vi inte längre var underordnade vargarna. Jag slog just upp det, och det rör sig om ungefär 1,7 miljoner år tillbaka i tiden. Det är rimligt och viktigt att sträva efter att uppnå jämställdhet så snart som möjligt och i så stor utsträckning som möjligt, med det går inte - som sagt - att försöka kompensera för över enåenhalv miljon års orättvisor. Jag tänker inte köpa att jag, eller någon annan kille, ska särbehandlas negativt till tjejernas fördel bara för att de har haft det sämre förut. Med det synsättet så skulle - med den utveckling vi har på jorden idag - vår art dö ut snarare än vi hann betala igen oförrätterna.
Jämställdhetsfrågan i sig har blivit ett problem på grund av de snedfördelade goda intentionerna. Min mor berättade att hon brukar fråga sina väninnor och de mammor hon möter på min brors hockeymatcher om de har pratat om jämställdhet med sina döttrar. Svaret är tydligen utan undantag "ja". Sedan kommer följdfrågan: Har du pratat om jämställdhet med din son? Svaret är, utan undantag, "nej". Det fungerar ju bara inte. Tjejerna blir informerade och får öva på argumentation i denna känsliga fråga och framförallt tvingas de, får de en chans, att tänka efter så att de vet vad de egentligen tycker. Det är bra. Men det är INTE bra att man inte gör samma sak med killarna. Om det kommer till det läge då en tjej känner sig nedvärderad och orättvist behandlad på grund av att hon är just en tjej - och det läget kommer, som vi alla vet, ganska snart - så har hon argument i sin arsenal att bruka för att tala för sin sak. Det har inte den unga killen som inte har tvingats tänka efter. Så vad händer? Jo, killen blir självklart överkörd. Och vad gör killar i 10-15årsåldern som blir överkörda? Jo, de tjurar, blir tvärtemot och vägrar att ens tänka sig möjligheten att erkänna att de kan ha fel. Alla föräldrar säger till sina barn att man inte ska slåss, och speciellt ska man inte slå dem som är mindre än en själv. Det vet de småväxta barnen, så de skriker just det när de hamnar i bråk. Och det vet också de storväxta barnen, så när småttingarna skriker så blir de påminda om det som deras föräldrar ju redan lärt dem. Med lite tur så innebär det att de slutar att slå minstingen som inte har en chans. Hade killar fått höra från sina föräldrar när de är hyfsat små att man måste låta tjejer komma till tals trots att de inte är lika stora och starka som dig själv - då hade de kunnat bemöta tjejernas argument på ett vettigt sätt och dessutom blivit påminda om vad pappa sagt - och kanske rättat in sig i ledet.
Andra goda intentioner som går fel är att man glömmer att betona olikheterna mellan könen. Man säger till tjejerna att "du är precis lika bra som killarna och förtjänar att få precis samma chanser och fördelar!". Sant. Problemet här är att man ofta råkar formulera sig lite fel. Om en kille får köra en Ferrari så betyder det _INTE_ att motsvarande tjej också ska köra Ferrari. Ferrarin är kanske killens dröm. Men det är kanske inte tjejens. Hon ska inte köra samma bil, hon ska också få chansen att köra SINA drömmars bil! Vilket kanske är en rosa Barbiebil i fullstorlek, eller kanske en stridsvagn. Det är upp till var och en. Jag skulle då tända på en tjej i stridsvagn.
Jag har ett bra exempel på där det verkligen har blivit fel, trots att tjejerna här fick bestämma själv. Fotboll. Herrfotboll är mer populärt att kolla på bland allmänheten än damfotboll, och som det är nu så är det faktiskt klasskillnad mellan de båda. Herrarna är helt enkelt bättre. Dels för att det ännu inte är såpass många unga tjejer som vill hålla på med fotboll att man ännu kan hitta de där riktiga talangerna - de går förlorade på någon hockeyplan istället - och dels för att killarna är större och starkare. Är man stor och stark så orkar man springa fortare, slå hårdare passningar, hålla ett högre tempo på planen; precis det som publiken vill se. Men. Man kom för ett tag sedan på att man i damserierna på distriktsnivå, alltså division 4, 3 och 2, ska ha möjligheten och rätten att använda en mindre och lättare boll än herrarna. Möjlighet. Tjejerna får helt enkelt själva välja. Så vad händer? Jo, tjejerna vill inte ha en boll av storlek 4, de vill ha en av storlek 5, precis som herrarna. Så vad resulterar detta då i? Jo, tjejerna blir hopplöst mycket kortare, mindre, har lägre kroppsvikt och är svagare än herrarna i förhållande till bollen. Kontentan blir såklart att de inte orkar slå lika hårda passningar, de kommer inte lika långt med sina skott, de klarar inte av att dribbla lika fort och de tvekar oftare inför att nicka än vad de hade gjort om de hade haft en boll som varit anpassade för dem. Det är som om vi skulle tvinga ungdomar som håller på med friidrott att stöta kula med en lika stor kula som seniorerna har. Det skulle bara se tafatt ut, kulan skulle inte komma någonvart och ingen skulle vilja se på tävlingarna. Tjejerna gör samma misstag. Eftersom att jämställdhet har kommit att handla om att låta tjejerna få vara som killar är snarare än att respektera att tjejerna _trots_ sina olikheter är lika mycket värda som killarna är så kommer tjejerna att ibland (som i fallet med fotbollarna) att göra dåliga val. Fotbollstjejer är verkligen inte dumma. Däremot är de kanske indoktrinerade på fel sätt.
Avslutningsvis så har jag ännu ett underbart exempel som jag stulit från Scott Adams bok "The Dilbert Principle" (grymt bra bok som inte har något att göra med Dilbert så när som på inställningen till livet). När du som anställd på ett företag försöker göra karriär så kommer du efter ett tag till en punkt då du måste diskutera med dina chefer för att komma längre. När du då kommer in till din närmsta chef upptäcker du att alla de andra 20 cheferna på det stora företag där du är anställd också är där. Inte nog med det, de står dessutom på en lång rad, har dragit ner byxorna och böjer sig fram. Din chef säger "Klart att du också ska komma upp i karriären! Det enda du behöver göra är att kyssa rumporna på alla chefer du har över dig." Så knäpper han också upp byxorna. Är det en kvinna som blir utsatt för detta så kommer hon att bli helt från sig och börja ropa om glastak och jämställdhet, men innan hon ännu hunnit lyfta luren för att ringa JO så har motsvarande man hunnit halvvägs nedför raden av chefer. Kanske finns någon poäng där. Men mest är det kul.
Fokusera på jämställdhet, strunta i feminismen och börja kalla er för "Ekvilibrister" istället. Min egen idé, av ekvilibrium (ursprungligen latinska aequili´brium) som betyder "jämvikt" eller "balans". Det är lite krångligt att säga första gångerna, men man lär sig. Och snälla, snälla, låt de nio tusen svenska karlar som varje år drabbas av prostatacancer få en blå-bandet-månad åtminstone vartannat år, istället för att som nu låta de sju tusen som drabbas av bröstcancer få all tid i media. Visste ni ens att det finns ett blått band? Kostar 20kr på apoteket. Köp det.
- - - - - - 
/Corundum
Lördagen den 19/1 2008, kl 21:45
Ska väl passa på att be om ursäkt för just det, att jag inte har skrivit på så otroligt länge. Jag bara haft så väldigt mycket att tänka på under november-december att jag inte riktigt orkat med att koncentera mig. Ha överseende. Men, som vanligt, jag ska försöka att komma igång igen. Har man väl börjat så blir det faktiskt lite lättare sen.
Nå, som sagt, extra långt inlägg. Förslag på taktik är att läsa kanske halva, sen ge upp en stund för att surfa in på tjuvlyssnat eller något sånt, så kan man fortsätta sedan. Lycka till!
Ja, självklart har jag satt rubriken för att provocera. Hade jag varit så oupplyst att jag på allvar inte förstått vikten av jämställdhet och de problem det orsakar i vårt samhälle så hade jag istället skrivit något i stil med "Kärringjävlar". Eller något liknande. Men det är sant att ovanstående begrepp gör mig arg, irriterad och framförallt frustrerad.
Jag tror på jämlikhet. Verkligen. Av alla de politiska och samhällsaktuella frågor jag hittills snubblat över under min 23-åriga livstid så är det nog den som känts viktigast och engagerat mig mest, tätt följd av homosexuellas rättigheter, vikten av sexualupplysning och integrationsproblematiken med invandrare; i den ordningen. Människors lika värde, inte bara inför den gud jag inte tror på, utan också i medmänniskornas ögon känns för mig som en förutsättning för ett fungerande samhälle. Ett samhälle som utvecklas, ett samhälle där alla kan ha det bra. Jag är jätteglad för de relativt (i ordets rätta bemärkelse - sett i relation till tigare händelser) stora framsteg som jämställdheten tagit bara under min livstid och de senaste åren. Kvinnor har fått det bättre i dessa dagar, de har det lättare att nå höga positioner inom näringslivet och det är mer accepterat att karlar stannar hemma och tar ut hela sin barnledighet än vad det var tidigare. Men det är sannerligen långt kvar. Jag läste en gång en krönika av en tjej som målade upp en scen där två personer pratade och den enda sa att hon var feminist; varvid den andre svarade "Åh, vad -95!". Krönikörens poäng var att det aldrig fick bli så, eftersom att feminismen är en så viktig fråga att den aldrig få bli en övergående trend, något som är politiskt korrekt under ett par års period för att sedan försvinna. Det verkar som att denna skribents farhågor inte besannats nämnvärt, även om det inte är lika många som går omkring och upplyser sin omgivning om att de är feminister som förut. Jag tror själv att det är en bra sak. Den dag då man inte behöver nämna om man är hetero- eller homosexuell kommer den jämlikheten vara fullständig, och detsamma gäller feminismen. Den dag då alla tror på verklig jämlikhet kommer inte något behöva sägas, lika lite som man nu för tiden behöver stoltsera med att man är för kvinnors rösträtt.
Men.
Det finns ett problem med feminismen, ett problem som gör att jag inte kan ställa mig till den stora massa som redan svurit sig till dess idéer och tankar. Ett fel som får mig att pyra av återhållen ilska varje gång jag hör uttrycket på TV.
"Feminism"
Hör ni inte hur det låter?!? Slår man upp "feminin" i Nationalencyklopedin så får man följande beskrivning:
"fe´minin adj. ~t
ORDLED: fem-in-in ? som har utpräglat kvinnliga egenskaper el. som är kvinna {se: kvinnlig}: en ~ motsvarighet till Strindberg BET.NYANSER: a) ibl. med negativ bibetydelse, särsk. om män: en förvekligad, nästan ~ yngling b) om ord, särsk. substantiv som böjs på samma sätt som många substantiv som betecknar varelser av honkön {se femininum}
[språkvet.]
HIST.: sedan 1822; av lat. femininus med samma bet., till femina 'kvinna'
Saxat ur NE.se©, http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=O147922 <-- Går bara att se om man är betalande medlem, tyvärr.
Ser ni vad jag menar? Feminism är per definition en fråga om jämställdhet. Ordet "feminin" syftar dock på något kvinnligt. Alltså. Mitt problem är ORDET i sig! Jag VÄGRAR kalla mig feminist. Det låter som att allt handlar om kvinnor, vilket inte är fallet. Det handlar om jämställdhet. När jag gick på gymnasiet så började jag och ett par klasskamrater av det motsatta könet att diskutera barn. Jag berättade att min far tagit ut hela sin föräldraledighet då jag var liten och att jag tror att det inte bara är bra utan helt enkelt en förutsättning för att man ska ha ett bra utgångsläge då man senare ska lära känna sina barn. Ska man få en fullgod emotionell kontakt med sina småttingar så går det nog inte att som far lägga över en så stor del av ansvaret på sin respektive; och låta henne stanna hemma i så stor utsträckning som oftast är fallet i Sverige. (Kom nu ihåg att jag bara är 23år gammal och då dessutom bara var 18 - det är altruistiska åsikter jag inte vet om de går att genomföra! Men jag hoppas.) Svaret jag fick då var att det inte spelar någon roll om killar stannar hemma eller ej - de kommer ändå aldrig att komma lika emotionellt nära sina barn som en mor gör. Den åsikten höll på att få mig att gå i taket - jag blev så otroligt arg! Snacka om att klanka ner på oss killar - har vi inte samma förmåga till kärlek som tjejer? Kan vi inte älska vår nästa, våra respektive eller våra barn som en kvinna kan? Jag visste nästan inte vad jag skulle säga - och DET, mina vänner, är INTE vanligt. Jag gillar att prata. Nå, medan jag var i full färd med att samla mig för att komma med något svidande svar mot min fyrhövdade motståndarskara så passerade vår biologi-, kemi- och naturvetenskapslärare i korridoren med en vagn full med provrör - vi skulle just ha lektion med honom. Jag högg tag i honom och bad om stöd - ställ dig på min sida nu och säg att karlar har samma förmåga att älska sina barn som mödrar har! Vad tror ni att han svarade? "Nja, du, jag tror faktiskt inte det... Det är som att kvinnor är bättre på att känna för sina ungar..."
Jag var tvungen att gå ut och andas lite kall vinterluft innan jag kunde följa med de andra in i klassrummet.
Ungefär här är det lämpligt att gå och ta en kopp kaffe innan ni läser vidare. Eller, om du är en sån som kan koncentrera dig i mer än fem minuter, fortsätt för all del.
Det handlar om jämställdhet. Jag erkänner mycket villigt att det i mer än nio fall av tio är kvinnorna som kommer till korta - men inte alltid. Just därför går jag inte med på att använda ett ord som så uppenbart går ut på att tänka till kvinnors fördel. Vet ni hur krångligt det är att förklara för gamlingar på äldreboendena att man faktiskt jobbar där? De förväntar sig helt enkelt inte en kille. Nu skulle en militant feminist säkert säga att det är ännu ett bevis på att förtryckta kvinnor har haft de sämst betalda jobben med lägst status genom alla tider och därför associeras till dessa, vilket väl till stor del är sant; MEN det är numera också en nackdel för oss killar. Nå, det var inte direkt väsentligt. Poängen är att det går inte att kompensera för tiden som varit. Vi killar har dominerat den här planeten sen den dag vi lärde oss att handskas med ett spjut, pilbåge eller slunga såpass väl att vi inte längre var underordnade vargarna. Jag slog just upp det, och det rör sig om ungefär 1,7 miljoner år tillbaka i tiden. Det är rimligt och viktigt att sträva efter att uppnå jämställdhet så snart som möjligt och i så stor utsträckning som möjligt, med det går inte - som sagt - att försöka kompensera för över enåenhalv miljon års orättvisor. Jag tänker inte köpa att jag, eller någon annan kille, ska särbehandlas negativt till tjejernas fördel bara för att de har haft det sämre förut. Med det synsättet så skulle - med den utveckling vi har på jorden idag - vår art dö ut snarare än vi hann betala igen oförrätterna.
Jämställdhetsfrågan i sig har blivit ett problem på grund av de snedfördelade goda intentionerna. Min mor berättade att hon brukar fråga sina väninnor och de mammor hon möter på min brors hockeymatcher om de har pratat om jämställdhet med sina döttrar. Svaret är tydligen utan undantag "ja". Sedan kommer följdfrågan: Har du pratat om jämställdhet med din son? Svaret är, utan undantag, "nej". Det fungerar ju bara inte. Tjejerna blir informerade och får öva på argumentation i denna känsliga fråga och framförallt tvingas de, får de en chans, att tänka efter så att de vet vad de egentligen tycker. Det är bra. Men det är INTE bra att man inte gör samma sak med killarna. Om det kommer till det läge då en tjej känner sig nedvärderad och orättvist behandlad på grund av att hon är just en tjej - och det läget kommer, som vi alla vet, ganska snart - så har hon argument i sin arsenal att bruka för att tala för sin sak. Det har inte den unga killen som inte har tvingats tänka efter. Så vad händer? Jo, killen blir självklart överkörd. Och vad gör killar i 10-15årsåldern som blir överkörda? Jo, de tjurar, blir tvärtemot och vägrar att ens tänka sig möjligheten att erkänna att de kan ha fel. Alla föräldrar säger till sina barn att man inte ska slåss, och speciellt ska man inte slå dem som är mindre än en själv. Det vet de småväxta barnen, så de skriker just det när de hamnar i bråk. Och det vet också de storväxta barnen, så när småttingarna skriker så blir de påminda om det som deras föräldrar ju redan lärt dem. Med lite tur så innebär det att de slutar att slå minstingen som inte har en chans. Hade killar fått höra från sina föräldrar när de är hyfsat små att man måste låta tjejer komma till tals trots att de inte är lika stora och starka som dig själv - då hade de kunnat bemöta tjejernas argument på ett vettigt sätt och dessutom blivit påminda om vad pappa sagt - och kanske rättat in sig i ledet.
Andra goda intentioner som går fel är att man glömmer att betona olikheterna mellan könen. Man säger till tjejerna att "du är precis lika bra som killarna och förtjänar att få precis samma chanser och fördelar!". Sant. Problemet här är att man ofta råkar formulera sig lite fel. Om en kille får köra en Ferrari så betyder det _INTE_ att motsvarande tjej också ska köra Ferrari. Ferrarin är kanske killens dröm. Men det är kanske inte tjejens. Hon ska inte köra samma bil, hon ska också få chansen att köra SINA drömmars bil! Vilket kanske är en rosa Barbiebil i fullstorlek, eller kanske en stridsvagn. Det är upp till var och en. Jag skulle då tända på en tjej i stridsvagn.
Jag har ett bra exempel på där det verkligen har blivit fel, trots att tjejerna här fick bestämma själv. Fotboll. Herrfotboll är mer populärt att kolla på bland allmänheten än damfotboll, och som det är nu så är det faktiskt klasskillnad mellan de båda. Herrarna är helt enkelt bättre. Dels för att det ännu inte är såpass många unga tjejer som vill hålla på med fotboll att man ännu kan hitta de där riktiga talangerna - de går förlorade på någon hockeyplan istället - och dels för att killarna är större och starkare. Är man stor och stark så orkar man springa fortare, slå hårdare passningar, hålla ett högre tempo på planen; precis det som publiken vill se. Men. Man kom för ett tag sedan på att man i damserierna på distriktsnivå, alltså division 4, 3 och 2, ska ha möjligheten och rätten att använda en mindre och lättare boll än herrarna. Möjlighet. Tjejerna får helt enkelt själva välja. Så vad händer? Jo, tjejerna vill inte ha en boll av storlek 4, de vill ha en av storlek 5, precis som herrarna. Så vad resulterar detta då i? Jo, tjejerna blir hopplöst mycket kortare, mindre, har lägre kroppsvikt och är svagare än herrarna i förhållande till bollen. Kontentan blir såklart att de inte orkar slå lika hårda passningar, de kommer inte lika långt med sina skott, de klarar inte av att dribbla lika fort och de tvekar oftare inför att nicka än vad de hade gjort om de hade haft en boll som varit anpassade för dem. Det är som om vi skulle tvinga ungdomar som håller på med friidrott att stöta kula med en lika stor kula som seniorerna har. Det skulle bara se tafatt ut, kulan skulle inte komma någonvart och ingen skulle vilja se på tävlingarna. Tjejerna gör samma misstag. Eftersom att jämställdhet har kommit att handla om att låta tjejerna få vara som killar är snarare än att respektera att tjejerna _trots_ sina olikheter är lika mycket värda som killarna är så kommer tjejerna att ibland (som i fallet med fotbollarna) att göra dåliga val. Fotbollstjejer är verkligen inte dumma. Däremot är de kanske indoktrinerade på fel sätt.
Avslutningsvis så har jag ännu ett underbart exempel som jag stulit från Scott Adams bok "The Dilbert Principle" (grymt bra bok som inte har något att göra med Dilbert så när som på inställningen till livet). När du som anställd på ett företag försöker göra karriär så kommer du efter ett tag till en punkt då du måste diskutera med dina chefer för att komma längre. När du då kommer in till din närmsta chef upptäcker du att alla de andra 20 cheferna på det stora företag där du är anställd också är där. Inte nog med det, de står dessutom på en lång rad, har dragit ner byxorna och böjer sig fram. Din chef säger "Klart att du också ska komma upp i karriären! Det enda du behöver göra är att kyssa rumporna på alla chefer du har över dig." Så knäpper han också upp byxorna. Är det en kvinna som blir utsatt för detta så kommer hon att bli helt från sig och börja ropa om glastak och jämställdhet, men innan hon ännu hunnit lyfta luren för att ringa JO så har motsvarande man hunnit halvvägs nedför raden av chefer. Kanske finns någon poäng där. Men mest är det kul.
Fokusera på jämställdhet, strunta i feminismen och börja kalla er för "Ekvilibrister" istället. Min egen idé, av ekvilibrium (ursprungligen latinska aequili´brium) som betyder "jämvikt" eller "balans". Det är lite krångligt att säga första gångerna, men man lär sig. Och snälla, snälla, låt de nio tusen svenska karlar som varje år drabbas av prostatacancer få en blå-bandet-månad åtminstone vartannat år, istället för att som nu låta de sju tusen som drabbas av bröstcancer få all tid i media. Visste ni ens att det finns ett blått band? Kostar 20kr på apoteket. Köp det.
- - - - - - /Corundum
Lördagen den 19/1 2008, kl 21:45
Kommentarer
Postat av: Lollias
PUUUUUSSSSSSSSSSSSSSSS!
Snacka om att uttrycka det jag så gärna vill ha sagt!
Idag borde det startas en mansrörelse; om vi tittar på arbetsmarknaden idag går kvinnor ALLTID före män! Ofta i ordningen kvinnor-ungdomar-nya svenskar-män. En kompis till mig råkade ut för följande: Han (man i 40-årsåldern) har kört lastbil i entreprenörform i tio år, flyttat berg och sten. Den tjänsten blev intern och söktes, förstås, av denne man. MEN - tjänsten gick till en 35-årig kvinna med motiveringen att han saknade kompetens då han bara hade tvåårig verkstadsutbildning. Kvinnan som hade rätt kompetens hade tvåårig social linje och hade kört taxi i ett år. Vari ligger rättvisan i det??? Är det feminism vill jag DEFINITIVT inte vara med!
Att min pappa inte vet hur en tvättmaskin funkar är helt OK, han är uppfostrad av en kvinna som föddes kring 1900. Men att min mans 17-åriga son inte vet hur en tvättmaskin funkar är en SKAM! (Min man vet.)
Jag vet inte riktigt hur vi ska komma tillrätta med problemen, men jag är helt och hållet inne på att det trots allt är vi kvinnor som uppfostrar våra söner till... vaddå?
Därmed inte sagt att vi SKA göra det, instämmer helt i att det inte finns någon biologisk ordning i vem som ska ta hand om barnen. Jag kan tycka att det, i de fall där kvinnan ammar, är mer praktiskt att kvinnan är hemma med barnen första året, men det borde vara logiskt för FAMILJEN (så länge det är ekonomiskt hållbart - vilket det självklart BORDE vara) att pappan är hemma år nr två.
Det här kräver nog ett blogginlägg till... skriver mer "hemma". :-)
Trackback
